Författaren Elisabeth Hjorth lyfter en viktig aspekt i en artikel där hon konstaterar att om det blir krig så är det våra barn som ska ut i strid, men vad finns det som är värt att dö för?
Utdrag ur texten:
”Plötsligt blir barnen ”utvalda att mönstra” och jag säger när vi ses: Är det nu vi ska göra någon form av Lysistrateprotest som den sista insatsen innan vår tid är över? Istället för sexstrejk, vägra skicka barnen till avlägsna Natoövningar? Jag vet att de är vuxna och bestämmer själva. Men vi som har fött dem borde väl ha något att säga till om. Jag har åtminstone inte satt tre barn till den här världen för att de ska bli kanonmat för Ulf Kristersson.
Som de flesta är jag rädd för att förlora mitt hem och min historia. Jag hoppas att det ska finnas något som min avkomma är beredd att dö för. Men Sverige under Tidö och Jimmie Åkesson är tyvärr ett land där den demokratiska opålitligheten sprider sig.
Samtidigt som statsministern kräver försvar av Sverige med ”vapen i hand” kör man allt oftare över lagrådet, försvagar lagstiftningsprocesserna och förtalar konsekvent dem som är mest beredda att ta upp vapen för Sveriges skull. Medan regeringen bekymrar sig över födelsetalen deporterar man barnen som redan bor här och skickar oönskade återvandringsagenter till kommunerna.
Vad är det som ska försvaras? En slogan från Försvarsmaktens rekryteringskampanj? De vita och rikas frihet och demokrati?
I det senaste bangernumret av kulturtidskriften Ord & Bild skriver Rolf Almström: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges territoriella integritet. Ingenting annat. Det är vi andra som är satta att försvara fri- och rättigheter och demokrati i det här landet.”
Vi andra är till exempel alla som har fött barnen. Som har en realistisk syn på krig, som något som inte går att förbättra.
”Även svensk militär kommer att begå övergrepp. Vad vi vet har det inte existerat några krig utan övergrepp”, skriver Almström. Varje feminist och förälder borde bli fredsaktivist. För det som vore värre än att mista sitt barn i krig vore att ens barn gjorde onämnbara saker som de skulle ångra i resten av sina liv. Vad hjälper det då med ett fosterland?
Vi satte inte barn till världen för att de skulle bli monster. De låg i våra famnar med sitt outgrundliga ljus, maktlösa och utlämnade åt vår bristande förmåga och fantasi.
Fast precis allt är förändrat är det fortfarande det ljuset vi skulle försvara. Med våra liv, om så krävs. Men för tillfället tycks den svåraste uppgiften vara att försvara de värderingar som hotas inifrån.”
—————————–
Jag håller med artikelförfattaren till fullo; jag har inte fött fyra barn för att de ska bli Ulf Kristerssons kanonmat – med det tillägget att det här inte är ett isolerat problem inom Tidöregeringen med sitt stödparti Sverigedemokraterna, utan vi får mer av samma vara oavsett vilka riksdagspartier som styr Sverige då samtliga sitter fast i samma koppel som är i symbios med det militärindustriella komplexet.
Det är faktiskt förbluffande att så många föräldrar hejar på krigshetsen och är positiva till Sveriges engagemang i Nato när det är deras barn som riskerar att komma hem i en liksäck, bli stympade eller traumatiserade för livet trots att det saknas en egentlig extern hotbild.
Ett modersuppror och vägra skicka barnen till Natoövningar som Hjorth föreslår låter inte så tokigt, men överlag borde alla föräldrar oavsett kön bli fredsaktivister och börja använda sunt förnuft istället för att suga åt sig den agendasättande propagandan som strömmar ut från etablissemanget.
Jenny Piper 
Det är rätt enkelt, förespråkarna går i första led …
GillaGillad av 1 person