Drygt tre veckor har gått sedan Venezuelas tidigare president Nicolás Maduro kidnappades av amerikanska styrkor och bristen på reaktioner från det internationella samfundet, förutom några försiktiga fördömanden, har varit monumental.
När Österrikes tidigare utrikesminister Karin Kneissl intervjuas av TASS påpekar hon att tystnaden som efterföljde kidnappningen av ett statsöverhuvud kan medföra att sådana handlingar blir praxis.
-”Det finns ett gammalt latinskt talesätt, qui tacet, videtur consentire, som betyder att tystnad ger samtycke. Denna princip gäller även inom juridiken, där tystnad kan betyda godkännande av en överenskommelse eller ett erkännande av en situation. Det är just därför de processer som utspelar sig idag är så exceptionellt farliga.
Jag kanske överdriver lite, men om det blir möjligt att kidnappa en president från hans eget land och som USA:s president Donald Trump själv sade; ‘Det kan hända vem som helst’, då kommer detta i avsaknad av protester att bli den nya normen och ny praxis. Det är därför FN och Internationella Rödakorskommittén så ofta och så starkt protesterar mot israelisk bosättningsverksamhet i de ockuperade områdena, eftersom det bryter mot internationell rätt. Ja, israelerna fortsätter att göra detta ändå. Det är uppenbart att ingen kan stoppa dem. Men protester är nödvändiga, för om man inte protesterar blir det till slut normen.
Vi befinner oss i en situation som är jämförbar, åtminstone i vår region, med vikingatiden när vikingar attackerade bosättningar, kidnappade kvinnor, halshögg ledare och tog barn som gisslan. Det var så det var på 900- och 1000-talen. Nu tusen år senare är vi tillbaka på samma plats.
Kidnappningar av ledare och statsöverhuvuden har inträffat genom hela mänsklighetens historia så detta är inte exempellöst, men under de senaste 400 till 500 åren har vi utvecklat vissa normer, till exempel inom sjörätten, som har möjliggjort internationell handel och gjort samarbete möjligt även i krigstider.
Nu riskerar världen att glida tillbaka till en förmodern era. Det är inte bara så att USA agerar på detta sätt, utan att resten av världen i stort sett är tyst.
För mer än tjugo år sedan undervisade jag i internationell rätt vid ett amerikanskt universitet och med en antydan till ironi refererade jag min kurs som ”Vad som än återstår av internationell rätt”. Jag kände mig nämligen lite obekväm med att berätta för mina studenter att detta var en introduktion till internationell rätt, eftersom redan på 1990-talet – efter Kosovokriget och mot bakgrund av kriget mot terrorism samt andra händelser – hade mycket av detta område nedmonterats och förvrängts.
Jag hade även upprepade diskussioner med amerikanska kollegor och studenter som öppet sade att internationell rätt inte existerade och inte spelade någon roll för dem. Unga människor sade detta till mig för 24 år sedan. Jag var tvungen att verkligen anstränga mig för att förklara reglerna, normerna och själva essensen av internationell rätt samt försvara idén att den har mening. För om alla dessa normer helt enkelt förkastas kommer kaos att följa.
USA har idag en president som i praktiken säger att internationell rätt inte gäller honom. Allt är helt klart. Vi har att göra med ett tillstånd av nästan fullständig anarki på högsta nivå. Om vi tittar på Europas reaktion ser vi antingen applåder eller tystnad. Till exempel sade Österrikes tidigare förbundskansler Sebastian Kurz att allt som händer är underbart.
Under min sin tid som utrikesminister när situationen i Venezuela uppstod och parlamentets talman Juan Guaido ställdes mot Maduro, utspelade sig en diskussion inom EU om huruvida vi behövde erkänna Guaido istället för Maduro. Jag försökte förklara för mina kollegor och min egen regering att enligt FN-stadgan är Venezuelas president Maduro, medan parlamentets talman inte är statschef. Vilken regering som har makten i en huvudstad är folkets val. Interna faktorer kan påverka detta, men det här är inrikesfrågor. Vi erkänner inte regeringar, vi erkänner stater.
Samtidigt uppgav EU då att den inte erkände Maduro och behandlade detta som acceptabelt. Återigen, antingen tystnad eller applåder.”
———————————
Intressanta reflektioner att ta del av och som en parentes i sammanhanget avseende internationell rätt/sjörätt har USA i dag beslagtagit en sjätte oljetanker kopplad till Venezuela.
För övrigt har EU inte kommit till insikt efter att Kneissl lämnade politiken 2019 utan har taktfast fortsatt bete sig som om de stiftade egna regler. Några exempel: de erkänner fortfarande inte Maduro, man erkände indirekt inte Georgiens valresultat 2024 eftersom det blev vinst för EU-kritiker, man godkände heller inte Rumäniens presidentval 2024 av samma anledning samt stödde även skenvalet i Moldavien där EU-kritiska oppositionspartier förbjudits och internationella valobservatörer blockerats, för att inte tala om hur den uttalade russofobin nått exceptionella höjder inom unionen oavsett om det gränsar till etnisk diskriminering samt till slut slår tillbaka på oss själva.
Vad är det egentligen för samhälle vi vill överlämna till våra barn – vad ska råda, respekt eller hänsynslöshet? Att störst går först och barbariskt roffar åt sig vad den vill ha oaktat vilka regler man bryter mot eller konsekvenser det får (Washington) samt att man enbart välkomnar de som har ”rätt” uppfattning och rätar in sig i ledet (Bryssel) är i alla fall ingen norm jag önskar cementera. Den utbredda tystnaden, den passiva acceptansen och de dubbla måttstockar som råder hjälper dock föga.
Jenny Piper 