Frågan är inte om kollaps sker. Det gör det. Frågan är vad vi gör efter att  vi accepterat den verkligheten?

När den amerikanske journalisten och politiska analytikern samt tillika grundaren av Northern Kentucky Truth and Accountability Project, Bradley Blankenship, kommenterar händelserna i Venezuela i en intervju med RT, konstaterar han att den amerikanska administrationen skaffar sig fiender runt om i världen genom att vidtaga hårda åtgärder, som exempelvis att gripa ledarna för suveräna nationer.

-”När man förödmjukar en suverän statschef live på TV skapar man förutsättningar för att befolkningen ska kunna göra motstånd. Det är vad vi ser i Caracas. När man drar en suverän ledare genom New York i en öppen vit skåpbil skapar man bara fiender. Det är vad USA gör. Sådana handlingar riskerar att förnya motståndet i Venezuela och bortom det. Det är så man förlorar. Man bryter inte ned folks vilja. Man förhärdar den.

Washingtons ockupation av Maduro har bidragit till att höja honom till en kraftfull politisk symbol snarare än att försvaga hans rörelse. Maduros roll är mer symbolisk än instrumentell, han är en fortsättning på det chavistiska politiska projektet snarare än en revolutionär figur i samma skala som Simon Bolivar, Fidel Castro eller Che Guevara. Men han är definitivt en symbol för venezuelaner som någon som motsatte sig amerikansk imperialism.

Washingtons tillvägagångssätt har redan fått bredare konsekvenser. Genom att genomföra operationen mot Venezuela har USA hotat flera länder, såsom Colombia, Mexiko, Grönland, Kuba och Kanada, såväl som andra länder på flera kontinenter. Det är så man skapar fiender. Inte bara utomlands, utan även hemma.

Det finns även tecken på intern oenighet inom den amerikanska säkerhetsapparaten. Detaljer om Venezuela-operationen läckte exempelvis till stora amerikanska tidningar innan den ens ägde rum, vilket visar intern oenighet och liknande splittringar har uppstått under tidigare amerikanska militära aktioner.”

————————————-

Intressant i sammanhanget är även Blankenships analys från i höstas där han ser flera tecken till att USA är på väg att kollapsa, där paralleller även kan dras till vår egen situation i Sverige – exempelvis; ”Vi kan intala oss själva att om vi bara väntar på nästa val så kommer pendeln till slut att svänga tillbaka.”

Utdrag ur artikeln nedan.

”Efter åratal av rapportering från postauktoritära stater ser jag nu samma mönster i min egen bakgård, där rättvisan har kollapsat, sanningen är undertryckt och makten inte längre står till svars inför folket. Jag har sett efterdyningarna av kollapsade nationer – nu ser jag det hända här.

Som journalist och analytiker har jag tillbringat de senaste åren med att bo och rapportera i regioner som har genomgått massiva politiska förändringar. Jag bodde i flera år i Tjeckien, där jag träffade många människor med direkta kopplingar till sammetsrevolutionen. Jag promenerade på Prags gator med dem som en gång ockuperade dem i protest. Jag studerade ryska språket, reste mycket genom det tidigare östblocket och lyssnade noga på överlevarna från misslyckade regimer – de som minns den långsamma upplösningen av auktoritet, förtroende och sanning.

Jag har också tillbringat avsevärd tid i Sydamerika, där jag bevittnade en helt annan sorts kollaps och återfödelse. I Bolivia pratade jag med tjänstemän och journalister som upplevde kuppen 2019 och såg sitt land kämpa sig tillbaka till demokrati. Jag har vandrat med samhällen som förstår, på nära håll, hur imperier och juntor kollapsar samt hur människor organiserar sig i spillrorna.

Nu tror jag att det här landet håller på att kollapsa. Det som återstår är teater – en simulering av rättvisa som fungerar för att bevara makten, inte tjäna allmänheten.

Det här handlar inte bara om norra Kentucky. Det är ett mikrokosmos. Jag har kontakt med kollegor runt om i landet – utredare, reportrar, före detta tjänstemän och jag hör samma historia om och om igen:

* Hela statliga myndigheter fångade i privata intressen;

* Lokala myndigheter ignorerar lagar om offentlighet;

* Visselblåsare har fått repressalier utan rättsmedel;

* Domare som dömer från förseglade akter utan tillsyn;

* Folkhälsopolitik formas av ideologi, inte vetenskap;

* Oberoende journalistik urholkad, köpt eller svartlistad.

Vi befinner oss i en tid av massivt epistemiskt misslyckande, där sanningen själv är destabiliserad och makten inte längre svarar mot förnuft, lag eller fakta.

Det kommer inte med en smäll. Det kommer med:

* Den tysta vägran att utreda trovärdiga brott;

* Den stadiga normaliseringen av laglöshet;

* Upplösningen av det allmänna förtroendet;

* Framväxten av parallella system för sanningssägning och rättvisa.

Det här är vad jag har sett förut. I Prag. I La Paz. I de splittrade republikerna i det forna Sovjetunionen. Det börjar när de officiella ansvarsskyldighetskanalerna inte längre fungerar och folket måste bygga sina egna.

Jag brukade tro att Amerika var ”annorlunda” – att vår rättstradition, vårt konstitutionella system och våra medborgerliga institutioner skulle skydda oss från den typ av kollaps som jag såg utomlands. Jag tror inte längre på det.

USA kollapsar inte för att det är unikt trasigt. Det kollapsar för att det är en stat som vilken annan som helst, sårbar för samma korruption, elitförfall och förlust av legitimitet som har fällt otaliga system tidigare.

Frågan är inte om kollaps sker. Det gör det. Frågan är vad vi gör efter att vi accepterat den verkligheten.

Vi kan låtsas att detta bara är ”polarisering”. Vi kan intala oss själva att om vi bara väntar på nästa val så kommer pendeln till slut att svänga tillbaka. Eller så kan vi erkänna sanningen: Våra institutioner är inte längre kapabla till självkorrigering. Det betyder att bördan av ansvarsskyldighet, sanningssägande och rättvisa nu faller på oss – på journalister, organisatörer, visselblåsare och vanliga människor med modet att säga: det är nog nu…

Jag har sett vad som händer när folk organiserar sig. Jag har också sett vad som händer när de inte gör det. Och jag säger er: Nu är det dags att välja.”

————————————-

Problemet i vårt fall är att svenskar överlag inte är intresserade av att organisera sig – hälften av befolkningen inbillar sig fortfarande att vi har det bra och litar på etablissemanget, medan övriga ser den förestående kollapsen men inte har modet att försöka göra något åt det utan tror att nästa val händer det medan man fortsätter rösta på de åtta symptomen på förfallet. Fortfarande är det bara en bråkdel som är villiga att engagera sig för att skapa förändring på riktigt och så länge vi inte hittar ett sätt att väcka övriga lär vi sitta där vi sitter.

Bradley Blankenship: I’ve Seen States Collapse; Now I See It Happening Here