Varje dag förundras man över hur lätt det gick för våra europeiska ledare att övertala sina befolkningar att tro att det är Ryssland som vill ha krig istället för de själva. Historikern Tarik Cyril Amar från Tyskland, verksam vid Koç-universitetet i Istanbul, skriver en intressant artikel i ämnet med många igenkänningspunkter. Sammanfattning nedan.
————————————-
”Bland annat kommer just detta ögonblick i historien att bli ihågkommet – vare sig det är i hela böcker, bara kapitel eller (om vi har tur) bortglömda fotnoter – som ”den stora europeiska drönarskräcken”. I flera veckor nu har befolkningen i Nato-EU-Europa utsatts för en spärreld av vaga men skrämmande rapporter om drönarobservationer. Drönarna har som synes dykt upp över olika platser och installationer, bland annat vid flygplatser i Danmark och Tyskland.
De är av okänt ursprung och har okänt syfte. Och ganska ofta är det faktiskt också okänt om de ens är verkliga. Det finns faktiskt inga bevis för att Ryssland är ansvarigt för någon av dessa incidenter, vilket även västerländska medier medger. Vi ombeds återigen att helt enkelt lita på våra politiker och ”experter”.
Det vill säga, samma personer som tog månader på sig att sluta låtsas att Ryssland – absurt nog – sprängde sina egna Nord Stream-rörledningar 2022.
Så sent som våren 2023 spred till exempel den tyska statsvetaren Carlo Masala, som också tror att ”Girkin” och ”Strelkov” är två olika individer, fortfarande grundlösa spekulationer – egentligen en konspirationsteori – om en ”false flag-attack” mot Nord Stream, det vill säga: Ryssland, Ryssland, Ryssland.
Och som av en slump har även Moskva, som vi fick veta nyligen, inte haft något bättre för sig än att tillmötesgå västerländska informationskrigare med ytterligare tre slags incidenter: *en påstådd elektronisk krigföringsattack mot EU-despoten och de facto USA:s prokonsul Ursula von der Leyens flygplan över den bulgariska staden Plovdiv, *ett påstått intrång i estniskt luftrum och *låga överflygningar över den tyska fregatten Hamburg under en nyligen genomförd Natoövning.
I verkligheten har dessa tre berättelser bara en sak gemensamt med den stora drönarsagan: De håller inte för granskning.
Fallet med den påstådda GPS-attacken i Plovdiv är så slarvigt gjord och punkterades så snabbt att det redan har förpassats till glömska.
Intrånget i estniskt luftrum ägde inte heller rum. På grund av ett avtal som Estland självt undertecknade 1994 kan landet inte göra anspråk på en 19-milszon, utan bara en 3-milszon i det relevanta området.
När det gäller det så kallade surrandet från Hamburg, medgav till slut även västerländska militärtjänstemän att det inte var ”överhängande farligt”. Istället, klagade de, var det ”ovänligt och provocerande”. Ärligt talat: Buhu! Vad förväntar man sig av att hålla övningar på Rysslands tröskel samtidigt som man utkämpar ett indirekt krig mot landet via Ukraina? Ett vänligt samtal bland sjömän över en stark grogg?
Och ändå har alla inom Nato-EU-etablissemangets politik samt dess etablerade medier sjungit samma gamla trötta sång, återigen, sotto voce: ”Ryssland är på väg, Ryssland är redan här, Ryssland är överallt”.
Den nya chefen för Tysklands spiontjänst, Bundesnachrichtendienst, verkar tro att hans jobb inte är att göra hemliga saker i tysthet utan att ansluta sig till kören av panikmakare: Han har också hallucinationer om att ryssarna anfaller vilken dag som helst nu. Kanske rakt under hans säng eller ur ett skåp får man förmoda. Det är nästan som om de alla läste från samma PM.
Och naturligtvis har den nya vågen av självinducerad hyperventilation mjölkats för allt vad den är värd, alltså miljarder euro, för att ännu mer pengar ska spenderas på vapen – inklusive men inte begränsat till en ”drönarmur”, medan vanliga människor utsätts för allt brutalare åtstramningar avseende välfärden.
Ännu mer oroande är att det finns en tydlig drivkraft att koncentrera allt mer makt hos samma politiska etablissemang som inte kan sluta styra genom att skrämma och förvirra sina egna medborgare.
Att drönarhistorierna redan faller sönder spelar ingen roll: Ett dramatiskt franskt försök med specialstyrkor där man avsåg att sätta dit en tankbil med oärlig drönaraktivitet, har till exempel misslyckats kapitalt. I Tyskland har en observation nyligen faktiskt klarats upp snabbt. Boven? En olycklig tysk drönaramatör som måste leva under en sten.
Och tanken att Ukraina själva skulle kunna ha något att göra med de där mystiska drönarna finns inte på tapeten! Dess regim har gott om motiv och vid det här laget har till och med västvärlden tvingats erkänna att den är fullt kapabel till massiva sabotageoperationer samt lögner för att manipulera sina europeiska anhängare.
Låt oss istället låtsas att vi vet vad vi inte vet (Ryssland, Ryssland, Ryssland!) och börja överreagera, återigen baserat på vår okunskap och panik, över en ondskefull, avsiktlig strategi av kognitiv krigföring mot våra egna länder.
I Tyskland, till exempel, har både förbundskansler Friedrich Merz och försvarsminister Boris Pistorius nyligen gjort det bisarra påståendet att även om landet inte (ännu?) är i krig, är det inte heller längre i fred.
Vad ska det ens betyda? Finns det här slutligen ett bakvänt erkännande att Tyskland har genomfört ett avsiktligt och fruktansvärt självskadebeteende genom att bekämpa Ryssland genom Ukraina?
Eller är dessa skrämselpropagandauttalanden avsedda att bana väg för ett konkret maktövertagande? Det är vad Roderich Kiesewetter, en ultraryssofob och krigsfantast från Merz eget mitten-högerparti CDU, redan uttryckligen har föreslagit: han vill att det tyska parlamentet ska utlysa det så kallade ”Spannungsfall”, bokstavligen ”en spänningssituation”.
I mainstreammedierna, till exempel tidningen Die Welt, förstärker de vanliga informationskrigarna redan Kiesewetters budskap. Och – ännu ett slående sammanträffande – en nyligen genomförd militärövning kallad ”Röd storm Bravo” i Hamburg, ägnades åt att cosplaya ”Spannungsfall” – med maximal publicitet.
Konsekvenserna av att inleda ett ”Spannungsfall”, en sorts officiell förkrigstid, är komplexa och allvarliga: Obligatorisk samt universell militärtjänst, armén kan användas inom landet, medborgare kan inkallas till arbete, medborgerliga rättigheter begränsas smärtsamt, de som är kritiska mot regeringspolitik, Nato eller själva ”Spannungsfallet” kan utsättas för ännu värre påtryckningar än vanligt.
Sist men inte minst tillåter ”Spannungsfallet” regeringen att skjuta upp eller på annat sätt påverka val. I Tyskland skulle det å ena sidan vara ett idealiskt verktyg för de traditionella partierna att åtminstone stoppa konsekvenserna av sitt eget misslyckande, sin impopularitet och nedgång – å andra sidan förhindra uppkomsten av utmanare i den så kallade populistiska” nya högern och vänstern.
Att uppmana till undantagstillstånd i praktiska omgångar är också den mest troliga förklaringen till den senaste tidens stora drönarskräck i Nato-EU-Europa. Ännu en fas i den kognitiva krigföringskampanjen ”Putin kommer att ta dig”, som västerländskt etablissemang och mainstreammedia har fört mot sina egna medborgare i åratal, ser vi i den stora drönarskräcken som tjänar det allmänna syftet att främja ännu mer panik över en påstått förestående rysk attack mot Natostater.
Teknikerna för att eskalera krigsskräcken är oärliga och repetitiva, men välutvecklade. Som en högt uppsatt Natogeneral har sagt till oss är deras mål inte bara att manipulera ”vad folk tycker”, snarare är den senaste metoden att ”utnyttja sårbarheter i det mänskliga sinnet” för att påverka ”hur” människor tänker. De riktar in sig på ”humankapital” – ja, det är vi, alla – ”från individen till stater, till multinationella organisationer, i hela vardagslivet”.
Naturligtvis är den officiella förevändningen att allt ovanstående är vad fienden – läs: Ryssland (och Kina) – gör. Men det ligger i informationskrigföringens natur att den enkelt tillåter att de psykologiska störningsvapnen riktas mot västvärldens egna befolkningar under förevändning att dessa befolkningar redan är under kognitiv attack av fienden. Vi har redan sett och upplevt resultatet av de kontinuerliga attackerna mot deras sinnen i flera år.
Jonas Togel, en av få västerländska experter som vågar lägga märke till västerländsk informationskrigföring, konstaterar att ”det är värre än det någonsin har varit”. Visst, men det finns ingen garanti för att saker och ting inte blir ännu värre. Den verkliga frågan är hur länge våra kognitiva krigare kommer att ha fria händer att driva oss alla till vansinne av rädsla.”
————————————-
Noterar för övrigt att statsminister Ulf Kristersson under sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari i år lät skrämmande lik den tyska förbundskanslern och försvarsministern när han deklarerade att ”Sverige är inte i krig, men det råder heller inte fred”.
https://www.rt.com/news/626425-eu-russia-war-scare/
Jenny Piper 