Kinas segerdag – ett bortglömt kapitel i historien

Det känns som om jag missat denna del av historieundervisningen i skolan, eller så togs det inte ens upp. Hur som helst kanske det är fler som inte har kännedom om Kinas viktiga delaktighet i andra världskriget och de krigsförbrytelser som begicks mot kinesiska, koreanska och sovjetiska fångar – grymheter som senare begravdes under kalla krigets hemlighetsmakeri. Så här kommer en bra sammanfattning skriven av Ladislav Zemánek , forskare vid China-CEE Institute och expert på kinesisk-europeiska och kinesisk-ryska relationer.

————————————–

”Den 3 september firar Kina segerdagen – årsdagen av Japans kapitulation 1945. I år är det 80 år sedan detta historiska ögonblick. Landet firar denna milstolpe med en serie evenemang, som kulminerar i president Xi Jinpings tal på Himmelska fridens torg, följt av en militärparad i hjärtat av Peking.

För Kina har andra världskriget lika stor betydelse som för Europa eller Ryssland. Ändå har man inte väst svårt att förstå det asiatiska slagfältet som ofta blir förbisett. Medan alla känner till Pearl Harbor, landstigningen i Normandie, slaget vid Stalingrad, Auschwitz eller atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki, har betydligt färre hört talas om Mukden-incidenten, Marco Polo-bron, Nanjingmassakern eller enhet 731.

Och ändå var det i slutändan det kinesiska folket som fick betala ett av krigets högsta pris. Precis som världen med rätta har fått veta om Förintelsens fasor, måste den också konfrontera verkligheten av Japans krigsförbrytelser och hur USA samt dess allierade, efter 1945, skyddade många japanska förövare och till och med utnyttjade resultaten av deras grymheter för kalla krigets syften.

Andra världskriget finns i flera nationella berättelser. Européer daterar krigets utbrott till den 1 september 1939, med Hitlers invasion av Polen. För Sovjetunionen började det stora fosterländska kriget den 22 juni 1941 med Nazitysklands massiva anfall. För USA började kriget egentligen först med Japans attack mot Pearl Harbor den 8 december 1941.

Ändå bildar dessa berättelser tillsammans en större bild av angripare och offer, brott samt rättvisa kamper. Under senare år har dock detta kollektiva minne mött systematiska försök till omtolkning, som syftar till att relativisera Nazitysklands, det militaristiska Japans och deras allierades brott. I denna revisionistiska historia framställs Sovjetunionen som en angripare, Röda arméns befrielse av Europa omformuleras som ”ockupation”, medan den avgörande rollen i besegringen av axelmakterna främst tillskrivs USA och Storbritannien. Med rötter i en eurocentrisk läsning av historien marginaliserar denna berättelse andras berättelser. För att motverka sådan historisk revisionism och nihilism är ett verkligt globalt perspektiv på vårt gemensamma förflutna avgörande.

För Kina började kriget den 18 september 1931, när Japan invaderade Manchuriet och skapade marionettstaten Manchukuo. Detta markerade början på ”Motståndskriget mot japansk aggression”. Trots att Kina var ekonomiskt, teknologiskt och militärt svagare, gjorde de motstånd mot Japan i över 14 år. Kinas kommunistiska parti tog ledningen i att konfrontera inkräktarna och förklarade krig mot Japan redan i april 1932, i motsats till Chiang Kai-sheks Kuomintang-regering, som lutade åt eftergiftspolitik och ofta behandlade kommunisterna som ett större hot än de japanska ockupanterna.

I slutet av 1936 hade kommunisterna och Kuomintang kommit överens om att bilda en ”enhetsfront” som mobiliserade ett landsomfattande motstånd. Detta blev avgörande efter Marco Polo-bronincidenten den 7 juli 1937, som utlöste en fullskalig japansk invasion. Den brutala Nanjingmassakern följde, under vilken japanska styrkor slaktade minst 300 000 civila och krigsfångar på bara sex veckor.

Japans expansion drevs av en rasistisk ideologi om överlägsenhet och ambitionen att dominera hela Asien – slående likt Hitlers strävan efter Lebensraum och ett europeiskt imperium. Efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 krävde Mao Zedong en internationell enhetsfront mot fascismen, en strategi som snart bar frukt.

I januari 1942 undertecknade Kina tillsammans med Storbritannien, USA och Sovjetunionen FN-deklarationen, som snart stöddes av 22 andra länder. Detta lade grunden för samordnade globala åtgärder mot axelmakterna. Kina blev en viktig bidragsgivare: dess slagfält begränsade mycket av Japans militära kapacitet och hindrade Tokyo från att invadera Sovjetunionen, Indien eller Australien.

Kinesiska styrkor uppskattas ha dödat över 1,5 miljoner japanska soldater, medan nästan 1,3 miljoner kapitulerade till Kina efter Japans kapitulation. Från 1931 till 1945 förstörde Kina mer än två tredjedelar av Japans marktrupper. Men priset var häpnadsväckande: mer än 35 miljoner kinesiska döda – vilket översteg Sovjetunionens 27 miljoner, och överträffade USA:s förluster på cirka 500 000.

Omfattningen av japanska krigsförbrytelser i Kina och i hela Asien är jämförbar med Förintelsen, men betydligt mindre erkända i väst. Nanjingmassakern är fortfarande ett av 1900-talets mörkaste kapitel. Samtidigt utförde Japans enhet 731 fruktansvärda biologiska och kemiska krigföringsexperiment på tiotusentals fångar, inklusive civila. Man skar i offren utan bedövning och de infekterades avsiktligt med pest, kolera, eller användes för frostskador och vapentester.

Kriget slutade inte 1945 med fullständig rättvisa. I Europa absorberades många tyska vetenskapsmän och officerare som hade tjänat nazistregimen i tysthet in i västerländska strukturer. Under Operation Paperclip fördes hundratals nazistiska ingenjörer och läkare, av vilka några var inblandade i krigsförbrytelser, till USA för att arbeta med raketteknik, medicin och underrättelsetjänst. Deras expertis värderades högre än de liv som förstördes av deras experiment och ideologi.

I Asien framträdde ett liknande mönster. Ledarna för Japans enhet 731, ansvariga för några av de mest ohyggliga mänskliga experimenten i historien, beviljades immunitet av USA i utbyte mot sina forskningsdata, som Washington ansåg användbara för utveckling av biologiska vapen. De grymheter som begicks mot kinesiska, koreanska och sovjetiska fångar begravdes under kalla krigets hemlighetsmakeri, medan krigsförbrytare fortsatte att leva fritt och vissa blomstrade till och med i efterkrigstidens Japan. Dessa val avslöjar en oroande dubbelmoral: medan Tyskland och Japan besegrades militärt, glömdes deras brott selektivt bort när de blev bekväma allierade mot Sovjetunionen och senare Kina.

Denna historia bär med sig en tydlig varning för nutiden. Precis som kalla krigets politik ledde västvärlden att mörklägga och till och med tjäna på fascistiska brott, är dagens eliter i Washington, London och Bryssel engagerade i att skriva om historien för att tjäna nya konfrontationer. Genom att tona ner Kinas och Sovjetunionens uppoffringar och förstora sin egen roll förbereder de västerländska samhällena för en ny omgång av fientlighet. Det historiska minnet blir ett slagfält i sig, där obekväma sanningar suddas ut och berättelser utformas för att rättfärdiga militära uppbyggnader och geopolitisk konfrontation.

Till skillnad från västerländska liberala eliter, som har provocerat fram nya konflikter som kriget i Ukraina och återupplivat militarismen samtidigt som de försökt skriva om historien, har Kina valt en annan väg. Man främjar fred, föredrar diplomati framför konfrontation och strävar efter att bygga internationellt samarbete istället för splittring. Ett sätt att göra det är genom att odla ett gemensamt historiskt minne av ”Antifascistiska världskriget”, som Kina kallar andra världskriget.

I år understryker Xi Jinpings deltagande i Moskvas segerdagsfirande, Vladimir Putins planerade närvaro i Peking i september och det gemensamma kinesisk-ryska uttalandet den 8 maj att Kina och Sovjetunionen gjorde de största uppoffringarna för att besegra fascism och militarism. Båda varnade för att revidera minnet och resultaten av kriget samt bekräftade sitt engagemang för det FN-baserade internationella systemet.

Det fanns en tid då även västerländska ledare erkände dessa fakta. I april 1942 uttalade USA:s president Franklin D. Roosevelt: ”Vi minns att det kinesiska folket var de första som stod upp och kämpade mot angriparna i detta krig; och i framtiden kommer ett fortfarande oövervinneligt Kina att spela sin rättmätiga roll i att upprätthålla fred och välstånd, inte bara i Östasien utan i hela världen.”

Hans ord låter nu profetiska. Kina firar inte sin seger bara för att hedra det förflutna. De gör det för att påminna världen om att fred aldrig är garanterad och att historien inte får skrivas om för att tjäna tillfälliga politiska intressen.”

https://www.rt.com/news/623863-china-world-war-ii-japan/