Att bli kollektivt ansvariga för alla länder som inte betalar EU:s skuld torde vara avskräckande i sig

EU-eliten tycker att det är en utmärkt idé att låna pengar som om unionen vore ett enda land, vilket fick EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att agera genom att utöka Bryssels befogenhet att låna hundratals miljarder från internationella investerare som en del av det sjuåriga EU-budgetförslag som tillkännagavs den 16 juli.

Det ska dock inte finnas någon möjlighet att låna efter behag, istället ska skulden på EU-nivå begränsas till att finansiera Ukrainas krigsinsats, hantera oförutsedda kriser och göra specifika betalningar till EU:s regeringar.

Länder som Tyskland och Nederländerna har dock ställt sig på tvären med sin uttalade motvilja mot överdriven upplåning. De ser gemensam skuldsättning som ett existentiellt hot mot det europeiska projektet och motsätter dig att ha program som finansieras av lån.

Fram till 2020 var gemensam skuld utesluten, men medlemsländerna gav då motvilligt Bryssel makten att emittera EU-obligationer och ge bidrag till länder för att hantera de ekonomiska effekterna av Covid-19 plandemin – med det strikta förbehållet att det var en engångsföreteelse.

Kommissionens senaste förslag syftar till att göra den egna budgeten mindre beroende av bidrag från motsträviga medlemsländer, vilket är EU:s största inkomstkälla. För euroentusiaster är det en viktig byggsten för att skapa ett överstatligt organ med egen finanspolitisk kraft.

Enligt Nils Redeker, tankesmedjan Jacques Delors Centre, ger en gemensam skuldemission kommissionen möjlighet att knyta villkor till de betalningar den gör till nationella regeringar, vilket i praktiken gör det möjligt för den att styra nationella utgifter inom områden som är fördelaktiga ur ett EU-perspektiv.

Vanlig upplåning är tilltalande för länder med hög skuldsättning som Italien och Frankrike, eftersom EU-lån erbjuder lägre räntor än om de lånade i egna namn, men sparsamma länder motsätter sig detta eftersom de skulle vara kollektivt ansvariga för alla länder som inte betalar EU:s skuld.

En anonym EU-diplomat konstaterade att lån bara flyttar den ekonomiska bördan till framtiden och således inte löser problemet, utan försenar det.

Enligt budgetförslaget kan länder begära EU-lån som de måste betala tillbaka om deras kostnader för utgiftsplaner överstiger de belopp som ursprungligen avsattes.

En högt uppsatt tjänsteman vid kommissionen sade att det inte medför någon finansiell risk eftersom det ”aldrig tidigare i EU:s historia har hänt att en medlemsstat har försummat att betala något EU-lån.

Utöver detta kan kommissionen också dela ut upp till 395 miljarder euro i billiga lån till länder som står inför en oväntad och ospecificerad kris. Det krävs dock godkännande från övriga medlemsländer och Europaparlamentet för att utlösa denna mekanism.

Ukraina har en särskild del i det hela där det enda rättfärdigandet för bidrag – i praktiken gratis pengar – är att finansiera Ukraina. En kassapott på 100 miljarder euro till Ukraina kommer att innehålla en blandning av lån och bidrag som ännu inte har överenskommits. Varför inte bara direkt efterskänka de 100 miljarderna till Ukraina så slipper alla inblandade parter byråkratin däremellan när enskilda medlemsländer ska söka ”bidrag” för att finansiera Ukraina? Låter helt absurt.

För närvarande behandlar marknaderna EU:s gemensamma skuld som den skuld som emitteras av överstatliga organisationer som Världsbanken eller Europeiska investeringsbanken, men kommissionen vill se att de behandlas som statsobligationer, vilket skulle göra det möjligt att inkludera EU-obligationer i statsobligationsindex som tar emot investeringar på miljarder euro, vilket skulle sänka lånekostnaderna.

Olivier Blanchard, en framstående ekonom som har efterlyst en storskalig omvandling av statsskulden till EU:s gemensamma skuld, menar att det är avgörande att skapa en stor, enhetlig marknad för EU-obligationer om de ska få global inverkan och stärka efterfrågan på euro. En oregelbunden upplåning räcker inte.

Gång efter annan slås man av hur EU-monstret arbetar – systematiskt mot sin egen befolkning och med tyngd på ansvarslöst beslutsfattande. Det framgår tydligt vad som är Bryssels fokus; inte medlemsländernas bästa, inte det europeiska folkets bästa, inte att försöka rädda den döende industrin – utan finansiera Ukrainas krigsinsats och därigenom hålla igång penningtvättmaskinen samt göda det militärindustriella komplexet.

Att bli kollektivt ansvariga för alla länder som inte betalar EU:s skuld torde vara avskräckande i sig med tanke på den redan dåliga ekonomiska prognosen för unionen och Bryssels långt gångna planer på att forcera fram ett ukrainskt EU-medlemskap kommer som pricken över i:et, vilket kommer generera enorma ekonomiska förluster för övriga medlemsländer. Men de politiska representanterna tänker varken på sin egen befolkning eller överväger de långsiktiga negativa konsekvenserna, de följer bara order och får betalt därefter.

https://www.politico.eu/article/germany-debt-eu-budget-bonds/