Vi borde prata mer om att svenskt virke inte längre håller måttet

Noterar en intressant debattartikel i DN av formgivaren och möbelsnickaren Rickard Nordström i ett ämne som sällan diskuteras – att svenskt virke av god kvalitet har blivit en bristvara. Istället möblerar vi våra hem med virke från Östeuropa eftersom vi inte längre har tålamod att odla dessa träd i Sverige där primitivt virke som saknar både hållfasthet och skönhet pressas fram då vårt skogsbruk prioriterar volym framför värde.

————————————

”Det är alldeles utmärkt att det talas om biologisk mångfald, nya användningsområden för biomassa och skogsägarnas villkor. Men då ingen beskriver förlusten av trä i sin renaste form, vill jag ge röst åt denna försummelse.

Sverige är världens näst största exportör av sågade barrträvaror och en av de främsta exportörerna av massa och papper. Vi har mer produktiv skog per invånare än något annat land – ändå råder brist på trä: det trä som ska synas, kännas, levas med. Ska träets textur, färg och lyster träda fram måste det importeras. Svensk kvalitet räcker inte, den är undermålig.

De senaste veckorna har jag kört genom hela landet – från Skånes kvarvarande små lövskogsrester till Norrbottens vida barrskogar, längs kuster och genom inland. Överallt möts man av samma bild: ett land draperat i monokulturens grågrönhet – planterad gran, planterad tall, och självsådd björk, i ständig växelverkan. Den svenska taigan, både den naturliga i norr och den konstruerade i söder, bär tydliga spår av ett skogsbruk som prioriterar volym framför värde.

På marker där lövträd växte naturligt har i stället planterats gran och tall, trädslag som varken trivs med den sydsvenska jordmånen eller klimatet. Här reduceras lövträdens historiska närvaro till sly – björkskott som tillåts växa några år på hygget innan nästa planterade barrgeneration kväver dem.

Resultatet har blivit snabbtväxande men lågkvalitativ skog som i dag mest används till massaved, flis och emballage. Det som en gång var restprodukter från det egentliga skogsbruket har blivit huvudprodukt. Samtidigt produceras nästan inget av det skogen en gång gav: hållbart vackert virke för byggnader och inredningsindustrin.

Sydsverige har i praktiken bytt ut sin lövskogsidentitet mot kortlivade barrplanteringar – biologiskt fattiga, stormkänsliga, brandfarliga och av begränsat värde. Vi har rationaliserat bort både mångfalden och det långsiktiga virkesvärdet.

Barrskogsbältet är så stor del av Sverige, att om bara träden får växa färdigt, kommer de med råge att täcka nuvarande produktion av sågade trävaror. Men inget får växa klart. Allt tas ner i förtid, som klentimmer. På stubbarna syns det: träden får inte utvecklas, de hinner knappt bli träd. På lastbilslass, i vedtravar och i upplag ser man inte råvara för inredning, panel och snickeri – man ser råvara till pellets, pappersmassa och emballage. Alltså det som nu heter restprodukter och förr kallades spill.

Det är en sorglig ironi, för samtidigt möbleras världen med trä från skogar i Östeuropa – träd som fått växa under lång tid, på jordar och i klimat som är snarlik våra. I södra och mellersta Sverige hade vi kunnat odla ädellövträd av högsta kvalitet – björk, al, ask, lönn, alm och ek – om bara viljan funnits att tänka långsiktigt. Det kräver mer arbete och väntan, men belönas med ett högre värde.

Men där svensk skogsindustri domineras av otålighet och bulkproduktion, kräver ädellövskog något helt annat: omvårdnad, kunskap, tid – och en kultur av förvaltarskap. Skördare, gödslingsprogram och högoptimerade sågverk är inte skapade för att ta hand om fullvuxna, tätvuxna träd med karaktär. De är byggda för hastigt uppdriven råvara med breda årsringar. Resultatet är primitivt virke som saknar den hållfasthet, formstabilitet och skönhet som gammal skog kan ge, både som växt och som material.

Över 60 års arbete med trä från hela världen har lärt mig vad vi en gång hade och vad vi nu saknar, både i skogen och på virkeshyllan. Medan tropiskt ädelträ till stor del förbjudits, har svenskt kärnvirke och lövträ samtidigt försvunnit ur produktionen. Men riktigt trä kan inte stressas fram. Det bildas bara en årsring per år, och de ska helst sitta tätt. Sådan skog borde vi odla. Inte bara för att ge våra hus och rum värme och skönhet, utan också för klimatets skull.

Ett långsamt växande träd fungerar som kolsänka i upp till 150 år – och om det sedan blir till byggnad, inredning eller möbler som varar lika länge, förlängs kretsloppet. Det är verklig hållbarhet, inte minst för att trä är ett material som alltid kommer följa människan.

Trä är inte bara en råvara. Det är förkroppsligad tid, som i större utsträckning än det borde, blivit en förbrukningsvara. Det som tillverkas i trä ska göras mer varaktigt, inte ”köp slit och släng”. Men en välgjord vara kräver ett gott material och det ska inte behöva importeras till Sverige.

Därför behöver landet en ny skogsstrategi – där staten, kyrkan, akademierna och långsiktiga privata skogsägare avsätter mark för kvalitativ ädellövskog, med omloppstider på 80 till 200 år. Det är en investering i framtidens industri, arkitektur, kulturarv och klimat. Det kräver inga genmodifierade plantor eller snabbväxande contorta. Det kräver bara att vi planterar rätt träd på rätt plats, vårdar dem i början och sedan överlåter skörden åt en annan generation. Det är inte teknologi vi saknar – det är tålamod, en motkraft till kvartalsekonomi.”

————————————

Det är faktiskt lite sorgligt att läsa om hur vi rationaliserat bort hållbart skogsbruk och nu måste importera bra material som vi tidigare framställde själva. Hoppas att någon i beslutandeposition hörsammar dessa viktiga punkter som tas upp av artikelförfattaren eftersom det är en värdefull investering för framtiden.

Med tanke på vad regeringens särskilda utredare kommit fram till i sitt förslag till ny skogspolitik där fokus fortsatt tycks ligga på effektiv produktivitet, finns det dock inte mycket hopp för det.

https://www.dn.se/debatt/svenskt-virke-haller-inte-langre-mattet/