Över hela Europa stiger levnadskostnaderna och de offentliga tjänsterna är ansträngda – ändå är det försvaret som dominerar agendan

I en tid där krigshetsen ligger som en våt filt över oss och etablissemanget är noga med att utesluta röster som ifrågasätter nyttan med den kostsamma militariseringen av Europa, är det intressant att ta del av ett inlägg av Begüm Zorlu (forskare vid University of London), Gülseren Onanç (gästforskare vid School of Transnational Governance vid European University Institute) och Ediz Topcuoğlu (doktorandforskare vid European University Institute) som frågar sig om militarisering är den enda form av försvar som Europa behöver.

Utdrag ur artikeln nedan.

”När Natoledarna föreslog att höja försvarsutgifterna till 5% av BNP under sitt senaste toppmöte – en dramatisk ökning från det tidigare riktmärket på 2% – ifrågasatte endast Spanien visdomen i en sådan förändring. Men i skuggan av krig och osäkerhet finns det en annan fråga vi borde ställa oss: Är militarisering den enda formen av försvar som Europa behöver?

För de flesta européer kommer de dagliga hoten inte i form av missiler, utan snarare i form av skenande hyror, oöverkomlig barnomsorg och sviktande kollektivtrafik. Över hela Europa stiger levnadskostnaderna och de offentliga tjänsterna är ansträngda. Ändå är det försvaret som dominerar agendan.

Även om Europa med rätta är oroat över Rysslands invasion av Ukraina och bredare hot mot dess territoriella suveränitet, är det en riskabel avvägning att öka militärbudgetarna inför en planering av de sociala utgifterna.

En strategi som åsidosätter social motståndskraft till förmån för hård makt riskerar att försvaga den sammanhållning den syftar till att försvara. Auktoritärism frodas inte enbart på utländska hot; den växer när demokratier misslyckas med att leverera på grundläggande frågor. Och ett samhälle som sönderfaller av bostadsbrist, förfallande infrastruktur och urholkat allmänhetens förtroende kan inte hållas samman enbart av arsenaler.

Låt oss till exempel betrakta den senaste lärdomen i ”social trygghet” som kom via New York City, där Zohran Mamdani – som är en del av en ny generation demokratiska socialister – vann sitt primärval. Mamdani omfamnade öppet en politik som skulle skrämma Europas nyliberala mainstream: fri kollektivtrafik, universell barnomsorg, hyresregleringar och förmögenhetsskatter. Men många New York-bor i staden som är så nära förknippad med kapitalismen avfärdade inte hans plattform som radikal. De omfamnade den. Och om en sådan vision kan slå rot i New York, tänk dig dess potential i europeiska städer som Neapel, Marseille eller Aten.

Som välfärdsstatens vagga bör Europa vara ledande inom välfärdsinnovation. Europa bör investera i det som gör samhällen värda att försvara: prisvärda bostäder, god utbildning, motståndskraftiga lokala myndigheter och god hälso- och sjukvård.

”Socialt Europa” är en strategi. Blocket har länge hävdat att man kan kombinera ekonomisk frihet med social rättvisa. Men den balansen är nu hotad, med stigande militärbudgetar som riskerar att svälja det politiska och finansiella kapital som behövs för klimatmotståndskraft, digital rättvisa, tillgång till bostäder och förskoleomsorg.

Att återtaga visionen om ett socialt Europa är inte en nostalgisk dröm – det är en existentiell nödvändighet. Under 2000-talet kommer kampen om hjärtan och sinnen inte att vinnas med stridsvagnar, den kommer att vinnas med förtroende. Och det förtroendet byggs dagligen genom att ta itu med grundläggande problem.

Om Bryssel försöker återvinna förtroendet måste man leverera konkreta resultat som överlever militära rubriker. Detta innebär inte att man helt överger det militära försvaret. Snarare handlar det om att inse att Europa måste upprätthålla sin militära kapacitet för omedelbara säkerhetsbehov, samtidigt som dess långsiktiga investeringar måste ligga i samhällenas struktur och motståndskraft.

Europas långsiktiga försvar ligger i att stärka dess sociala grundvalar; i att återställa deltagande, värdighet och sammanhållning. Och detta innebär att försvara våra städer inte bara med polis och gränskontroller utan med politik som gör dem beboeliga.

Ur detta perspektiv handlar debatten om Natos utgifter inte bara om siffror. Det handlar om värderingar. Det handlar om huruvida Europa kommer att investera i sina farhågor eller i en framtid det vill försvara.”

——————————————-

Beslutsfattarna såväl på hemmaplan som i Bryssel har dock tydligt visat vad de prioriterar att investera i – inte sina egna länder och sina medborgares välfärd utan det militärindustriella komplexet som även gynnar deras egen plånbok, vilket gått utmärkt så här långt med hjälp av skrämselpropaganda som medfört att skattebetalarna inte opponerat sig över det uppenbara maktmissbruket som sker mitt framför näsan. Hela ensemblen måste bytas ut om skutan ska kunna vändas.

På tal om demokratier, är det intressant att nämna att en ny undersökning från European Movement visar att förtroendet för demokratin sviktar i Europa. Enligt undersökningen som bygger på intervjuer med personer i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Polen, Rumänien och Sverige i juni 2025, är det bara 36% av invånarna som kan klassas som konsekventa anhängare av det demokratiska styrelseskicket och många ser hellre starka ledare i osäkra tider.

De välindoktrinerade svenskarna sticker dock ut i vanlig ordning och Sverige är det enda land i undersökningen där en majoritet av befolkningen, 52%, uttrycker ett stabilt stöd för demokratin. Det ska nog mycket till innan luften går ur de präktiga svenskarna som intalar sig att det är bättre att satsa våra skattemedel på andras krig än att bygga upp det skriande välfärdsbehovet.

https://www.politico.eu/article/democracy-invest-europe-nato-gdp-economy-childcare-cost-of-living/

https://www.friatider.se/majoritet-europeer-missnojda-med-demokratin