De svenska krigshetsarna har hög svansföring trots att vi är åratal från att kunna försvara oss

Det är anmärkningsvärt att vår krigshetsande regering tillsammans med sitt lika krigskåta stödparti – fullkomligt uppbackade av övriga riksdagspartier i den så kallade oppositionen – har så pass hög svansföring avseende såväl sin välvilja gentemot Natos ökade krav på försvarsinvesteringar som attityden mot Ryssland när vi de facto inte har något att komma med.

Våra beslutsfattare agerar som om vi vore en storspelare i internationella sammanhang och proklamerar ofta hur bråttom det är eftersom Ryssland kan stå på vår tröskel vilken dag som helst fast verkligheten är det rakt motsatta, vilket inte minst granskningen som Dagens Industri har gjort visar när de slår fast att det är svårt att rusta Sverige för krig.

Det är inte bara kostnaden på 300 miljarder kronor avseende föravarsupprustning enligt Natos nya normer som ska finansieras via lån samt därtill ca 120 miljarder kronor om året till infrastruktur och civil säkerhet som är problemet, utan att man inbillar sig att målet ska vara uppfyllt år 2030 när ”utmaningarna” hopar sig.

En av de största utmaningarna är tillgången på material i och med att etablissemanget de senaste åren ägnat all sin vakna tid åt att krigshetsa samtidigt som de sett till att dammsuga våra egna lager för att skicka till proxykriget i Ukraina – ett mönster som är utbrett bland de flesta EU-länder – vilket lett fram till att det blivit kö hos försvarsmaterieltillverkarna.

Försvarsmakten pekar nu på en risk för kostnadsökningar och förseningar i ett färskt underlag till regeringen, vilket flera experter håller med om. 

Generalmajor Karlis Neretnieks tycker att Sverige ska göra som Danmark för att undvika att fastna i orderköer, där man i princip köper rakt över disk allt som finns att tillgå av korträckviddiga luftvärnssystem med leverans redan nästa år. Andra förslag är att sänka kraven, leta efter nya mer oprövade leverantörer och acceptera fordon som inte är utformade enligt militära specifikationer. Enligt honom är det svenska försvaret fortfarande anpassat för övningsverksamhet i fredstid och när vi måste börja rusta för krig talar vi om helt andra volymer. Till exempel måste vi skaffa miljontals granater.

När Nato inventerat det svenska försvaret har det tydligt framkommit att Sverige inte har rustat sitt försvar för krig och granskningen ger en dyster ögonblicksbild av det svenska försvarets dagsform. Man konstaterar att det är tunt med ammunition till artilleripjäser, att Gripenplan saknar robotar och att andra plan visserligen har robotar men i stället saknar nödvändiga komponenter för att vapnen ska kunna avfyras.

Ytterligare ett problem är svag personaltillväxt där man måste växa med 27 000 personer de kommande fem åren, varav värnpliktiga står för en större del och samtliga reguljärt anställda personalkategorier måste växa med 4 200 personer. Brist på officerare är också en flaskhals. Den tidigare överbefälhavaren Micael Bydén har dömt ut planerna på att nå fyra fulla brigader till 2030 som orealistiska.

Försvarsmakten skriver också i sitt underlag att personalförsörjningen är förknippad med risk för förseningar i förbandsproduktionen.

Slutligen är byråkratin som domineras av långa processer, ängslighet för att göra fel och tilltagna staber inom personaladministration, juridik och ekonomi, en faktor som bidrager till att sätta krokben för deras tillväxt samt utveckling. 

Således ännu ett luftslott som konstruerats med hjälp av massmedia där det militärindustriella komplexet tackar och tar emot, medan svenska folket som betalar notan och riskerar att få hem sina barn i liksäck om det hettar till, inbillar sig att vi är redo att sätta hårt mot hårt om ryssen mot förmodan sätter sin fot på svensk mark. Hur det egentligen ligger till pratar vi helst inte om.

https://www.di.se/nyheter/lang-vag-till-krigsrustat-sverige/