Stödpaket för flera miljarder från Ukrainas allierade i väst fortsätter regna över Kiev, nu senast från Kanada. Globetrottern Zelensky som i går var i Österrike har nu susat vidare till Kanada där han träffade landets premiärminister Mark Carney i samband med G7-mötet. Carney meddelade att Kanada stödjer Ukraina med ett nytt militärt stödpaket med helikoptrar och drönare värt drygt 14 miljarder svenska kronor samtidigt som han presenterade ytterligare sanktioner mot Ryssland och deklarerade sin fullständiga solidaritet med Ukraina. Jawohl!
Som vanligt är det ingen som ifrågasätter logiken i att den politiska eliten fortsätter pumpa in skattebetalarna i västs resurser i ett redan förlorat krig samt fortsätter sanktionera Ryssland under den löjliga förevändningen att det den här gången kommer sätta maximal press på Putin. Det ämnet tycks vara tabu trots att det är högaktuellt med tanke på de allvarliga konsekvenserna som slår tillbaka stenhårt mot oss själva.
Elkhan Nuriyev – senior fellow vid Alexander von Humboldt-stiftelsen och global energimedarbetare vid Brussels Energy Club samt tillika senior expert på Ryssland, Östeuropa och Centralasien vid LM Political Risk and Strategy Advisory i Wien – har skrivit en intressant artikel i Politico som påvisar hur till och med de som tillhör pro-Ukrainakören tycker att botten är nådd när han konstaterar att en militär seger kanske inte längre är ett realistiskt mål för Kiev oavsett hur många miljarder väst skickar.
—————————————————
”Allt eftersom kriget i Ukraina drar ut på tiden ytterligare ett år blir en hård sanning ännu svårare att ignorera: en militär seger kanske inte längre är ett realistiskt mål för Kiev – oavsett hur många miljarder väst skickar, eller hur många ryska soldater som dör.
Detta är inte en populär syn i Washington eller Bryssel, där antagandet kvarstår att med tillräcklig hjälp och beslutsamhet kommer Ukraina så småningom att bryta ned Moskva. Men trots Ukrainas extraordinära motståndskraft och västvärldens djupa fickor ser det resultatet alltmer osannolikt ut.
Kriget håller snarare på att hårdna till ett dödläge, ett som hotar att utmatta Ukraina, splittra västerländsk enighet och stärka just den regim som det var tänkt att försvaga. Frågan som västerländska beslutsfattare nu måste ställas inför är inte om Ukraina förtjänar stöd, utan om den nuvarande strategin hjälper landet att vinna, eller helt enkelt hjälper det att överleva tillräckligt länge för att förlora långsammare.
Det betyder inte att Ukraina ska ge upp, och det betyder inte heller att man ska överge västerländskt stöd. Det kräver dock en ärlig uppgörelse: Det finns ingen väg till total ukrainsk seger och att låtsas motsatsen ersätter inte strategi.
Där vi befinner oss idag kan bevarandet av Ukrainas suveränitet och stabiliseringen av Europa bero mindre på vapen än på diplomati.
På pappret stödjer väst fortfarande Ukraina kraftfullt. Det senaste amerikanska stödpaketet på 61 miljarder dollar gick igenom efter månader av politiskt dödläge, europeiska länder skalar långsamt upp försvarsproduktionen och Nato fortsätter att signalera beslutsamhet. Men den militära verkligheten är mer allvarlig än många västerländska nyhetsrubriker antyder.
För det första står Ukraina inför en demografisk klippa: Enligt landets eget försvarsministerium misslyckas över 30% av de värnpliktiga med att infinna sig till tjänst. Nya mobiliseringslagar sänker inkallelseåldern till 25, men rekryteringsunderskotten kvarstår och landets befolkning krymper på grund av såväl emigration som krigsoffer.
Dessutom har ekonomin drabbats av en allvarlig nedgång på grund av kriget, vilket kraftigt påverkat infrastruktur, industri och försörjningsmöjligheter. Med nödstyrkorna som försvagas och frustrationen över korruption samt misskötsel, ökar de politiska spänningarna i Kiev.
Ryssland har under tiden anpassat sig. Dess ekonomi är nu rustad, dess försvarsindustri överträffar västvärldens i artillerigranater och dess militär – om än ineffektiv och brutal – behåller fördelen i arbetskraft och strategiskt djup. Dess politiska ledarskap har också internaliserat långsiktiga kostnader i jakten på minimala territoriella vinster.
Om något, så avslöjade denna månads fredssamtal i Istanbul hur långt ifrån varandra de två sidorna fortfarande står. Ukraina föreslog en 30-dagars vapenvila. Ryssland erbjöd två till tre dagar och att endast hämta kroppar från omtvistade zoner. Avtalen begränsades till humanitära gester och fångutbyten. Även en lista på 339 barn som kidnappats av Ryssland innebar endast symboliskt engagemang från Moskva.
Så, medan västerländska ledare fortsätter att insistera på att de kommer att stödja Ukraina ”så länge det krävs”, är frågan nu, för vilket resultat?
Ett fullständigt återställande av ukrainskt territorium med våld skulle kräva betydligt mer bistånd, såväl som en nivå av eskalering – möjligen inklusive västerländska trupper eller direkt Natoinblandning – som demokratiska regeringar verkar ovilliga att överväga. Och detta väcker en svår men alltmer nödvändig fråga: Att stödja Ukraina kan snart innebära att hjälpa landet att avsluta kriget, inte att vinna det.
En sådan kompromiss, som lätt kan misstas för kapitulation, är politisk dynamit i västvärldens huvudstäder. Men historien antyder något annat: År 1940 bevarade Finland sin suveränitet genom en smärtsam men strategisk fred med Sovjetunionen. Korea, som ödelades av krig i början av 1950-talet, accepterade ett vapenstillestånd och undvek nationell kollaps. Dessa var inte moraliska segrar, men de var överlevnadsbara resultat.
Ett växande antal röster i Washington och europeiska huvudstäder erkänner nu denna logik. Ledare i representanthuset har i tysthet diskuterat behovet av att ”planera för en frusen konflikt”, medan europeiska analytiker varnar för att 2025 kan bli ”Ukrainas farligaste år hittills” – inte på grund av Rysslands framsteg utan på grund av intern belastning och västerländsk trötthet.
En diplomatisk uppgörelse skulle dock inte innebära att Moskva belönas. Det skulle innebära att man erkänner att Ukrainas överlevnad mycket väl kan bero mer på att bevara det som landet fortfarande kontrollerar än att återtaga det som det inte kan återfå.
En sådan kompromiss skulle kunna innebära ett frysande av fientligheterna längs nuvarande kontrolllinjer, internationella säkerhetsgarantier som inte motsvarar ett Natomedlemskap men som avskräcker framtida aggressioner, en etappvis förhandlingsprocess knuten till humanitära utbyten och ekonomisk normalisering samt bistånd till återuppbyggnad efter kriget som är villkorat av reform av samhällsstyrning och riktmärken mot korruption.
Naturligtvis skulle inget av detta vara lätt. Ryssland kan komma att avvisa kompromisser och Ukraina kan komma att avvisa allt annat än fullständig rättvisa. Men det befriar inte västvärlden från dess ansvar att leda.
Strategi handlar inte om att önska det bästa – det handlar om att navigera mot det uppnåeliga.
I slutändan är frågan inte om Ukraina förtjänar mer hjälp – det gör de – utan om den nuvarande stödmodellen kan ge hållbara resultat. Under USA:s president Donald Trump omkalibrerar Washington sin roll i konflikten. Och även om hans administration har signalerat öppenhet för fredsförhandlingar, är det osannolikt att den kommer att stödja obestämd militär hjälp utan en tydlig avfart.
Det innebär att västerländska ledare nu står inför ett val: Hålla sig på en väg som utlovar oändligt bistånd och krig, eller börja utforma en fredsprocess som skyddar Ukrainas suveränitet och förhindrar en större europeisk kris.
Efter tre år av detta krig är det kanske mest kraftfulla sättet att stödja Ukraina inte längre att hjälpa landet att kämpa, utan att hjälpa det att sluta kämpa utan att förlora sin framtid.”
—————————————————
När jag läser detta kan jag inte sluta tänka på hur de västerländska ledarna – ivrigt påhejade av massmedia – medvetet sett till att bränna Ukrainas broar och att makthavarnas skenheliga önskan om att ”stå upp för Ukraina” enbart är lögner eftersom man bara några veckor in i kriget avfärdade fredsavtalet som Ukrainas ledning tänkt acceptera i februari 2022 och som hade låtit dem behålla sitt land ganska intakt till skillnad från de mycket ogynnsamma villkor som nu återstår. Framförallt hade det sparat mängder med människoliv.
Det är för övrigt intressant att även om Kievsupportrar likt denna Nuriyev försöker retirera nu, tycks de ändå inbilla sig att förloraren kan ställa krav och varför fortsätter man hålla dörren stängd för diplomatiska kontakter med Ryssland när det är den enda vägen till fred? Ryssland har för övrigt redan gjort klart att det inte är aktuellt att frysa fientligheterna, utan man tänker uppnå sina mål med operationen.
Den enda vinnaren här är som alltid krigsindustrin och deras vänner i det militärindustriella komplexet, varför det troligen lär dröja innan Zelensky & co i puppetregimen kastar in handduken – så länge det fortsätter komma in ekonomiskt och militärt stöd kan de hålla näsan precis ovanför ytan ytterligare en tid.
https://www.politico.eu/article/west-ukraine-war-military-victory-stalemate-kyiv-russia/
Jenny Piper 
Merz var ovanligt frispråkig och erkände att Israel utför ett smutsigt krig för oss mot Iran? Och med ”oss” menar han den globala makteliten som han själv tillhör och exakt samma i Ukraina där man låter extremister och nazister härja och tvinga ukrainarna kämpa till sista man mot Ryssland som är emot globalism? Är det någon som längre tvivlar på för vilken grupp alla krig startas och underhålls så måste denna någon vara totalt efterbliven eller en del av makteliten?
GillaGillad av 3 personer
Visst syns ett övergripande mönster och det är inte till vanliga människors fördel!
GillaGilla