Natoexpansionen utlöste Ukrainakriget och den som fortfarande förnekar det är antingen oärlig eller historiskt analfabet

Att Natos expansion var en av huvudorsakerna som lett fram till Ukrainakriget har vi hört förklaras från flera olika analytiker och experter vid det här laget, även om detta faktum effektivt förtigs i svensk massmedia alternativt avfärdas som ”desinformation” för att fortsätta hålla nyhetskonsumenter ovetandes. Här är ännu en röst – Andrew Latham, professor i internationella relationer och politisk teori vid Macalester College i Saint Paul i Minnesota som,  trots att han inte är pro-rysk, ändå konstaterar att Natoexpansionen utlöste Ukrainakriget och påpekar att den som fortfarande förnekar detta antingen är oärlig eller historiskt analfabet.

Utdrag ur artikeln nedan.

”Natos expansion efter kalla kriget, som pressade en USA-ledd militärallians mot Rysslands gränser, var en förutsägbar och undvikbar provokation som gjorde kriget i Ukraina nästan oundvikligt.

Genom att lova Ukraina ett framtida medlemskap 2008, men förneka den formella säkerhetsgarantin i Artikel 5, ägnade sig västvärlden åt ”provokation utan skydd”, vilket lämnade Kiev farligt exponerat.

Denna strategiska blindhet, som ignorerade Rysslands rationella säkerhetsbekymmer kring inringning, skapade förutsättningar för konflikt.

Låt oss sluta ljuga för oss själva. Kriget i Ukraina var inte en produkt av galenskap, eller vanföreställningar, eller någon märklig återkomst av 1800-talets imperialism. Det var resultatet av maktpolitik – ren, förutsägbar och undvikbar. Natos expansion rättfärdigade inte Rysslands invasion, men den provocerade fram den. Den som fortfarande förnekar det är antingen oärlig eller historiskt analfabet.

Efter kalla kriget beslutade Washington att de kunde utöka en militärallians – som skapats för att begränsa Sovjetunionen – ända fram till Rysslands gräns utan konsekvenser. Logiken var triumferande. Historien var slut. Ryssland hade förlorat. De skulle behöva acceptera att Nato, en västerländsk militärallians styrd av USA, skulle fortsätta att absorbera stater som tidigare legat under Moskvas kontroll. När invändningar framfördes avfärdades dessa. Varningarna var högljudda och ihållande – från Kennan, Mearsheimer, Burns, Kissinger. Det spelade ingen roll. Alliansen växte ändå.

Ukraina var droppen som fick bägaren att rinna över. För Moskva var det inte bara ytterligare en post-sovjetisk republik. Det var grundpelaren – den symboliska och strategiska gränsen. År 2008 förklarade Nato att Ukraina ”kommer att bli medlem”. Den deklarationen var en vändpunkt. Den utlöste en kedjereaktion.

Vad väst gjorde var värre än provokation. Det var provokation utan skydd. Vi uppmuntrade Ukrainas västerutgående rörelse. Vi beväpnade och tränade dess styrkor. Vi drog in landet i Natos institutionella och operativa omloppsbana – men vägrade att förlänga fullt medlemskap, vägrade att aktivera Artikel 5. Vi skapade en klient, inte en allierad. Och vi lät det hänga och dingla. Ukraina fick all exponering och inget av skölden.

Det har inte förstörts. Det spelar roll. Ukraina står fortfarande. Det har kämpat med beslutsamhet och motståndskraft. Det kontrollerar större delen av sitt territorium. Men det har också blivit ödelagt. Kriget har utrensat dess ekonomi, jämnat städer med marken, förblödit dess befolkning och förvandlat stora delar av landet till spillrorbeströdda fronter i en slitande utnötningskampanj. Inget av detta var oundvikligt. Det var priset för geopolitiska felkalkyleringar.

Och här är det avgörande: läxan har inte lärts. Västvärlden vägrar fortfarande att acceptera att detta krig var resultatet av dess egen strategiska blindhet. Istället återanvänder de moraliska slagord och skyller kriget helt på auktoritärism eller ”civilisationskonflikt”. Det gör det lättare att rättfärdiga eskalering. Det garanterar också att vi kommer att snubbla in i nästa krig utan att förstå hur vi hamnade här.”

——————————————-

NATO Expansion ‘Lit the Fuse’ on the Ukraine War