Hur mycket ska vi slå knut på oss själva för att undvika att ”kränka” människor?

Noterar att en transman som fött barn i Region Sörmland och tydligt uppgav i sitt förlossningsbrev att han ville bli kallad ”pappa”, ändå benämndes som ”mamma” i den medicinska journalen och sedermera anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen (DO), som nu slår fast att mannen blivit diskriminerad.

Regionens förklaring var att det inte går att ändra kön på vissa ställen i journalen på grund av det gamla journalsystemet som man använder som sätter pronomen per automatik. I regionens nya system ska det enligt patientsäkerhetschefen finnas möjlighet att byta pronomen.

Jag försöker verkligen vara tolerant och visa respekt mot alla oavsett könsidentitet eller religion, men sådant här stör mig.

Jag förstår att personen kände sig kränkt, men även om han vill bli kallad pappa så är personen de facto född som kvinna och journalsystemet utgår inte från patienternas känslor utan vilket kön det rör sig om. Män kan som bekant inte bli gravida och föda barn på ett naturligt sätt. Att göra en kränkningsanmälan av det här känns överdrivet och det är märkligt att vederbörande fick rätt hos DO när vårdpersonalen bara gjort sitt jobb och använt befintliga system.

Det är för många snöflingor i det här landet och det är en sak att vara tolerant till en viss gräns, men Sverige har blivit en nation som internationellt sett gjort sig känd för att låta HBTQ blomstra lite för mycket i stället för att sätta ned foten i vissa frågor. Könstillhörighetslagen är ännu ett exempel på haveriet. Det vore nog inte fel att ta ett steg tillbaka och begrunda hur mycket vi ska slå knut på oss själva för att undvika att ”kränka” människor.

https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/kvinnohalsa/transman-kallades-mamma-anmalde-forlossning/