80 år sedan den största bombningen i mänsklighetens historia avseende civila offer med icke-kärnvapen

Med anledning av den utbredda krigshetsen som råder i vår sammansvetsade riksdag, i Norden samt i övriga EU där våra beslutsfattare håller i taktpinnen, är det på sin plats att påminna om att det i dag är 80 år sedan amerikanska trupper bombade Tokyo med cirka 100 000 döda som följd, vilket fortfarande anses vara den största i mänsklighetens historia när det gäller civila offer med icke-kärnvapen.

De överlevande som fortfarande är i livet har allt i färskt minne. 87-årige Yoshikazu Hamada var sju år gammal i mars 1945. Hans far hade dött i kriget kort efter hans födelse och han bodde ensam med sin mor. Han kan fortfarande minnas händelserna under den natten nästan minut för minut: bombningen varade i ungefär en och en halv timme och började vid midnatt den 10 mars.

Bombningen var i förväg uträknad att döda maximalt antal civila. Med hänsyn till att det huvudsakliga byggmaterialet för hus vid den tiden var trä och papper, utvecklades M69 brandbomber som fylldes med napalm och monterades i kassetter med 38 delar.

Först släpptes fyra stora brandbomber som vägde 50 kilo på fyra platser, vilket hindrade boende från att lämna området och förlamade brandkåren. Sedan mattbombades områdena inuti. 279 US Air Force B29-bombplan släppte 381 300 brandbomber som vägde totalt 1 665 ton. Elden spreds också av starka vindar, amerikanska trupper hade valt specifikt en dag med sådant väder.

Under de 2,5 timmar som bombningen varade dog cirka 100 000 människor – de flesta av dem brändes levande, några drunknade och sökte frälsning i floden. Ungefär en miljon människor förlorade sina hem, 270 000 hus förstördes. Ett område på 41 kvadratkilometer brann upp, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av Tokyo utan förorterna.

Hamada minns den första brandbommen som föll i deras trädgård och hur hans mamma kastade böckerna som listade invånarna i området som hon var ansvarig för i en hink och sprang med dem mot den stora Kiyosumiträdgården. Det fanns en damm i mitten av trädgården och många försökte ta skydd där.

-”Det var en avgift för att komma in i trädgården så portarna var väldigt smala, designade för att en eller två personer skulle passera. En läkare som bodde i närheten hjälpte oss att klättra över muren, han erbjöd oss en stege. Detta räddade våra liv. Men många kunde inte ta sig in i trädgården och på morgonen låg det ett berg av lik framför portarna till de som inte kunde komma in, några var sönderbrända och andra hade klämts till döds.

Det är en ganska bred gata bredvid trädgården och så fort ett B29-plan flög förbi regnade det brandbomber. Folk fattade eld och brann framför mina ögon. Som barn såg jag en bild som föreställde scener från helvetet, hur folk brann där. Det var vad som hände framför våra ögon på vägen till trädgården. Farmor fick oss att läsa böner för vi trodde att vi var nästa offer.

Vi satt vid dammen: himlen var röd och brandbomber föll vita över den. Det var bra att min mamma hade tagit en hink med sig. Hon fyllde den med vatten och började vattna oss. Det föll bomber i trädgården, men väldigt få. Antagligen för att det fanns en damm och en trädgård utan lampor, men det flög gnistor överallt. Min mamma fortsatte vattna oss, det är förvånande att när allt var över efter 2,5 timme var alla våra kläder torra och det var så varmt där av branden.

När solen gick upp var den röd. Det verkade så eftersom det var aska och rök i luften. Askan fick allas ögon att tåras och tårarna rann. När vi gick tillbaka sade min mamma att vi inte skulle trampa på de svarta stockarna som låg överallt längs vår väg. Hon visste att de inte var stockar, utan förkolnade kroppar av människor, hon ville bara inte skrämma mig. När bombningen upphörde dök militären snabbt upp i lastbilar och började samla in liken.

En fruktansvärd lukt steg sedan upp från kremeringsplatserna. Kroppens reaktion var sådan att jag tappade luktsinnet. Och det var inte bara jag. Det var 12 barn i vår klass som tappade luktsinnet. Kroppen vägrade tydligen att uppfatta det. Lukten var sådan att det var omöjligt att äta i tre dagar efteråt.”

————————————————————-

De döda, som inte hittades av sina anhöriga, begravdes på 135 gravfält runt om i staden. Tre år senare, 1948, grävdes de upp och kremerades enligt buddhistiska riter. Ett betydande antal av dem begravdes i Tokyo Memorial Pavilion.

Samma gäng bombade senare samma år både Hiroshima och Nagasaki, men med atombomber.

Det är väl märkligt att våra makthavare 80 år senare inte lärt sig något av historien trots de fruktansvärda konsekvenserna, utan fortsätter förespråka mer vapen och upprustning som lösning på en konflikt istället för fredssamtal och diplomati. Flera EU-länder är dessutom positivt inställda till att utveckla det europeiska kärnvapenparaplyet, vilket verkar accepteras av gemene man.

De tjänar förvisso pengar på att lyda order och säkrar en framtida toppkarriär, jag vet dock inte vad vanliga människor har för ursäkt som aktivt stödjer detta vansinne.

#fuckpeace

https://ria.ru/20250310/tokio-2004194739.html