När européerna väl vaknar till sin nya verklighet kan det vara för sent

Medan Nato och EU fortsätter ha Ukraina som sin högsta prioritet och gullar med Zelensky i Bryssel, växer den ekonomiska krisen i Europa – väl dolt i skuggorna av etablissemanget. Tidningen Politico gör i dag en djupdykning i den förestående katastrofen som ingen pratar om i någon större utsträckning på våra breddgrader och nedan några höjdpunkter.

Artikelförfattaren konstaterar att tiden håller på att håller på att rinna ut för Europa. Med Donald Trump i Vita huset om några veckor och kontinentens ekonomi i en allt djupare kris, består berggrunden på vilken regionens välstånd vilar inte bara av utvecklade sprickor, den riskerar att falla sönder. Efter decennier av blockets expansion österut och stark efterfrågan på dess varor från Asien och USA, är sötebrödsdagarna snart över nu när Kinas långvariga högkonjunktur avtager och handelsspänningarna med Washington suddar ut den transatlantiska handelsbilden.

Men även Trumps kommande presidentskap är ett stort orosmoln för den europeiska politiska eliten så är det bara ett symptom på mycket djupare problem. I artikeln konstateras att även om EU är fokuserat på Trump och vad han kan göra härnäst när det kommer till Europas ekonomi, är han inte den verkliga frågan.

”I slutändan är allt han gör med sina ihållande tullhot och bombardemang att dra tillbaka ridån för Europas rangliga ekonomiska modell. Om Europa hade en mer solid ekonomisk grund och var mer konkurrenskraftig med USA, skulle Trump ha ett litet inflytande över kontinenten. Den grad i vilken Europa har tappat mark till USA i termer av ekonomisk konkurrenskraft sedan sekelskiftet är hisnande. Gapet i BNP per capita har till exempel fördubblats med några mått till 30%, främst på grund av lägre produktivitetstillväxt i EU.”

——————————————————-

Man slår även fast att européerna inte arbetar tillräckligt mycket.

”En genomsnittlig tysk anställd arbetar till exempel mer än 20% färre timmar än sina amerikanska motsvarigheter. En annan orsak till Europas sjunkande produktivitet är företagssektorns misslyckande med att förnya sig. Amerikanska teknikföretag spenderar till exempel mer än dubbelt så mycket som europeiska teknikföretag gör på forskning och utveckling, enligt Internationella valutafonden (IMF). Medan de amerikanska företagen har sett en 40-procentig ökning i produktivitet sedan 2005, har produktiviteten inom europeisk teknik stagnerat.

Det gapet är också uppenbart på aktiemarknaden: Medan amerikanska aktiemarknadsvärderingar har mer än tredubblats sedan 2005, har Europas stigit med bara 60%. ”Europa hamnar på efterkälken när det gäller framväxande teknologier som kommer att driva framtida tillväxt”, sa Lagarde i sitt tal i Paris. Det är en underdrift. Europa halkar inte bara efter, det är inte ens jämnt i racet.”

——————————————————-

Vidare konstaterar man att EU misslyckats med sina ekonomiska mål samt inte klarar av att konkurrera med Kina och USA.

”Vid ett EU-toppmöte i Lissabon år 2000 beslutade ledarna att göra ”Europas ekonomi till den mest konkurrenskraftiga i världen.” En nyckelpelare i den så kallade Lissabonstrategin var ”ett avgörande steg i investeringar för högre utbildning, forskning och innovation.” Ett kvarts sekel senare har Europa inte bara misslyckats med att uppnå sitt mål, utan det har hamnat långt efter både USA och Kina.

Europa nådde aldrig ens sitt mål att spendera 3% av blockets BNP på FoU, den främsta drivkraften för ekonomisk innovation. I själva verket är utgifterna för sådan forskning av europeiska företag och den offentliga sektorn fortfarande bundna till cirka 2%, ungefär där de var 2000.

Europas universitet skulle vara en naturlig plats att sätta fart på innovation och forskning, men även här är kontinenten av obetydlig rang. Av de främsta globala universiteten som granskats av Times Higher Education, rankades endast en EU-institution bland de 30 bästa – Münchens tekniska universitet – och den var på en delad 30:e plats. Europas investeringar i FoU ”är inte bara för lite, utan en betydande mängd flödar till fel områden”, sa Ifo’s Fuest.”

——————————————————-

Det konstateras också att nassmigrationens effekter inte heller har gett önskat resultat.

”Krisen i Tysklands bilvärld är bara toppen av isberget. Landet kämpar för att klara en mängd andra komplicerade utmaningar som tär på dess ekonomiska potential. Den största: en till två punch av ett snabbt åldrande samhälle och en brist på högutbildade arbetare. Många i landet hoppades på att den stora tillströmningen av flyktingar Tyskland har upplevt de senaste åren skulle lätta på det trycket. Problemet är att få av flyktingarna har den utbildningsbakgrund och kompetens som krävs för att ta sig an de avancerade ingenjörsjobben och andra tekniska tjänster som tyska företag behöver fylla.”

————————————————–

Att energikrisen påverkar industrin togs så klart upp med risk för företagsflykt som följd och det är inte bara Tyskland som är i riskzonen här, i Sverige har vi redan känt av effekterna.

”Inför några av världens högsta energikostnader, dyrt arbete och betungande reglering, höjer många stora tyska företag helt enkelt insatserna och flyttar till andra regioner. Nästan 40% av tyska industriföretag överväger ett sådant steg, enligt en nyligen genomförd undersökning av DIHK, en affärslobby.”

————————————————–

Slutligen berörs hur de negativa tillväxtprognoserna fortsätter ignoreras av våra makthavare samt hur våra generösa välfärdssystem sakta förtär oss.

”Istället för att investera sina pengar i framtiden föredrar européer att lämna dem i kontanter på banken, där européernas besparingar till ett värde av 14 biljoner euro sakta äts upp av inflationen.

Med Europa som står inför stagnerande tillväxt, sjunkande konkurrenskraft och spänningar med Washington – för att bara nämna några fläckpunkter – borde man kunna förvänta sig en robust offentlig debatt om en genomgripande reformagenda. Men icke. Draghis rapport fick ungefär en dags bevakning i kontinentens stora medier och glömdes sedan snabbt bort. På samma sätt klämtar IMF:s och ECB:s eviga varningsklockor för döva öron. Det beror troligen på att européer inte känner någon smärta – inte ännu i alla fall. Även om EU kan stå för en ständigt minskande andel av världens BNP, leder de alla globala tabeller när det gäller generositeten i sina medlemmars välfärdssystem.

När regionens ekonomiska utsikter försämras, väntar dock ett rejält uppvaknande för européerna. Länder som Frankrike, som står inför ett budgetunderskott på 6% i år och 7% 2025 – mer än dubbelt så mycket som det tillåtna euroområdets gräns – kommer att ha svårt att upprätthålla en generös välfärdsstat. Paris spenderar för närvarande mer än 30% av BNP på sociala utgifter, bland de högsta i världen. Många andra EU-länder ligger inte långt efter.

Om Europas ekonomiska förmögenheter inte vänder snart kommer dessa länder att ställas inför några svåra beslut – precis som Grekland gjorde 2010 – eftersom deras lånekostnader stiger. Det troliga resultatet är en radikalisering av politiken, som Grekland upplevde under sin skuldkris, då populister på extremhögern och vänstern tar tillfället i akt att attackera etablissemanget. Den radikaliseringen pågår redan i ett antal länder, mest oroande i Frankrike. Framgången är desto mer oroande med tanke på att den värsta ekonomiska smärtan sannolikt ännu inte kommit.

Problemet är att när européerna vaknar till sin nya verklighet kan det vara för sent att göra mycket åt det.”

Så sant som det var sagt. Nu sover vi vidare medan vi sätter all vår tillit till våra ”ansvarstagande” beslutsfattare från höger till vänster som kommer göra allt i sin makt för att rädda oss från kollaps istället för att svansa runt efter Washingtons direktiv! 🤪 Sedan kan de ursäkta sig med den urvattnade lögnen ”vi såg det inte komma” och den lobotomerade befolkningen fogar sig som vanligt trots det uppenbara sveket som kommer påverka generationer framöver.

#visågdetintekomma

https://www.politico.eu/article/europe-economic-apocalypse/