Det finns något värre än en rysk ”vinst” för Ukraina: Permanenta ockupanter som använder vänskap som förevändning för att hålla sig kvar och suga ut landet på dess tillgångar

Journalisten och politiska strategen Rachel Marsden skriver ofta intressanta texter. I sitt senaste alster drar hon viktiga paralleller mellan krigen i Syrien och Ukraina. En sådan här matnyttig artikel hade behövts publiceras i varenda västlig tidning, men tyvärr är den för nära sanningen och då blir det locket på eftersom inget får förstöra det narrativ som så effektivt byggts upp av etablissemanget.

#followthemoney

——————————————————-

”March Madness” är en Nato-term. Den västerländska militäralliansen startar rutinmässigt konflikter i främmande länder under just denna månad, senast Serbien (1999), Irak (2003), Libyen (2011) och Syrien (2011). I det sista fallet tog det några år för USA att verkligen invadera, men sanktionerna och det hemliga stödet från antiregeringsstyrkor började direkt.

Kom ihåg Bashar Assad, den syriske presidenten som helt enkelt ”var tvungen att gå”, enligt alla från Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron och dåvarande utrikesminister John Kerry, till dåvarande Italiens utrikesminister Paolo Gentiloni Silveri. Vad hände med Assad, då? Det visar sig att han fortfarande lever ett lugnt liv som president i Syrien och att hans namn knappt någonsin rullas runt i munnen på Natos regimförändringsentusiaster längre. Nästan ett decennium efter att ha startat en propagandakampanj för att stödja en USA-ledd Natoinvasion av landet, bekräftade utrikesdepartementets speciella sändebud i konflikten, ambassadör James Jeffrey, 2020 att USA inte längre strävade efter Assads avsättning. Istället, sade han, ville man se ”en dramatisk förändring i beteende”, som frammanade Japans förvandling i kölvattnet av att USA släppte ett par bomber på det under andra världskriget.

Det var en rejäl politisk förändring som kan förklaras på exakt samma sätt som att en kille som längtar efter en tjej och blir nobbad plötsligt börjar berätta för folk att han ändå aldrig var riktigt förtjust i henne. Attityden förändrades eftersom Washington inte hade något val. Den hade försökt nästan allt och misslyckades.

Den antisyriska propagandan, som nu praktiskt taget är obefintlig, hade i flera år varit obeveklig. Vi fick höra att Assad helt enkelt hade förlorat kontrollen över landet och att USA med dess allierade inte kunde riskera att ISIS-terrorister sprang runt som ett hot och försökte upprätta ett kalifat i Syrien eftersom Assad helt enkelt inte kunde stoppa dem. Och närhelst han försökte, anklagades han bekvämt för humanitära brott. Så naturligtvis, här kommer Uncle Sam för att ”hjälpa” till att bli av med ISIS och även Assad – helt utan några humanitära problem, för amerikanska bomber fungerar inte så.

I processen spenderade CIA och Pentagon miljarder dollar på att träna samt utrusta ”syriska rebeller”, av vilka många senare anslöt sig till andra jihadistgrupper, inklusive ISIS och Al-Qaida samt tog sina skinande nya vapen med sig.

Det finns en påfallande parallell här med Ukraina, som riskerar att följa en liknande bana med västerländskt engagemang och beskydd. Redan före den pågående konflikten hade det CIA-kopplade Freedom House och andra ifrågasatt i vilken utsträckning extremhögerextremister kontrollerade landet. Stora västerländska medier publicerade artiklar som hänvisade till Ukrainas nynazistiska problem. Så det ser ut som om samma argument en dag skulle kunna användas på Ukrainas president Volodymyr Zelensky – att han har förlorat kontrollen över landet till extremister. Och precis som att väst utbildade extremister i Syrien under sken av att hjälpa, har de gjort exakt samma sak i Ukraina genom att träna och utrusta Azovs nynazistiska krigare.

Så vad hände med de där ”syriska rebellerna”? Eftersom den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan inte ville ha ett varigt jihadistbo precis intill och han visste exakt vilka dessa krigare var ända sedan en Natobas i Turkiet fungerade som en mellanstation för uppdraget att stödja dem, ledde han dem till slut i massflykt (uppskattningsvis 18 000 av dem) genom att åka och strida – samt dö – i ett annat krig som Nato också hade startat i Libyen. Så, problemet löst.

Men flytten väcker en fråga för Ukrainas framtid. Vad kommer alla västtränade nynazister att göra när dammet lägger sig i Ukraina om Ryssland inte fullföljer sitt uttalade uppdrag att avnazifiera landet?

Den tidigare franska underrättelsechefen Alain Juillet, har noterat att terroristproblemen i Syrien bara råkade uppstå tre veckor efter att Assad 2011 valde en iransk-irakisk pipeline genom Syrien, framför en Saudi-Qatarisk pipeline. De konkurrerande pipelineplanerna skulle bli ett sätt för antingen Iran eller Qatar att frakta naturgas till Europa från det iranska-Qatariska South Pars/North Dome gasfältet och därmed eliminera de höga kostnaderna för att transportera gasen med tankfartyg. Så drivkraften för intervention var sannolikt ekonomisk, vilket vanligtvis är fallet. Det fanns inte heller några tvivel om att västvärlden alltid har velat kontrollera Syrien som ett sätt att hålla tillbaka Iran.

Den planen slog inte bara tillbaka, utan också spektakulärt. År 2015 bad USA:s dåvarande president Barack Obama, som vid ett tillfälle övervägde att genomföra flyganfall mot landet, de syriska allierade Ryssland och Iran att arbeta med USA för att ”lösa konflikten”. Han sade att ”vi måste inse att det efter så mycket blodsutgjutelse, så mycket blodbad, inte kan bli en återgång till förkrigsstatus quo.” USA hade gått från vapen i flammande regimförändringsläge till att be ”snälla snälla” om tillåtelse av de syriska allierade Ryssland och Iran för att hjälpa dem att göra det.

Både Iran och Ryssland hade gått in i konflikten militärt på begäran av Assads regering för att hjälpa till att stabilisera landet, där Moskva först gick in på scenen när striderna kom för nära dess varma vattenbas för Svartahavsflottan i Tartus. Så i grund och botten kallades Ryssland in för att hjälpa till att rensa upp den röra som USA och Nato hade gjort i landet.

Och i december 2018, när jag frågade Rysslands president Vladimir Putin vid sin årliga presskonferens om USA:s dåvarande president Donald Trump hade rätt i att ISIS skulle besegras i Syrien, höll han med om det. Så Trump ryckte ut de amerikanska specialstyrketrupper som hade utplacerats i landet och förklarade att Amerika bara skulle fortsätta hänga där oljan fanns, i Syriens östra oljefält. ”Vårt uppdrag är ISIS bestående nederlag”, sade Pentagon-chefen i ett försök att omformulera Trumps grova erkännande.

Ja, precis – för det räcker inte att ISIS inte är ett problem längre. Uncle Sam måste stanna kvar för att se till att de aldrig kommer tillbaka, någonsin igen. Antar att det inte finns någon chans att bara åka hem, luta sig tillbaka med några öl och se om det faktiskt kommer att bli ett problem i framtiden? Nej! Inte när så mycket har investerats i att etablera ett militärt fotavtryck i landet som bara råkar ligga precis ovanpå den största högen av Syriens naturresurser – den typ som har varit ämnet för CIA:s underrättelsedirektorats rapporter sedan åtminstone 1986. I December 2023 framkallade Syriens oljeminister Firas Hassan Kaddour planen att ”befria” oljefälten från USA:s ockupation.

Fred i Syrien var endast möjlig på grund av att Ryssland hjälpte till att eliminera bråkmakarna. Har Zelensky funderat på hur hans egen framtid kan se ut om Ryssland inte lyckas göra detsamma i Ukraina och att det kanske inte vore det värsta som skulle kunna hända att Ryssland uppnår sina mål? Den ukrainske presidenten anklagas redan för att ”konsolidera makten” av media som stöds av utrikesdepartementet och har ställt in presidentvalet. Om han inte får grepp om tjuvarna, som de i Ternopols regionråd som är upptagna med att dela ut priser uppkallade efter kända ukrainska nazister till andra kända ukrainska nazister, då är han mogen för Assad-behandlingen. Och om han är för hård mot dem, riskerar han att bli anklagad, som Assad, för odemokratisk hårdhänthet.

Och om Ukraina ”vinner” betyder det att Zelensky kommer att behöva låta sina nya vänner umgås och ta vad de vill av landet så länge de vill – vilket Syrienfallet bevisar. Väst förlorade i Syrien och åker fortfarande inte hem. Tänk om de faktiskt hade kunnat få härja fritt på stället. Kanske finns det något värre än en rysk ”vinst” för Ukraina: Permanenta ockupanter som använder vänskap som förevändning för att hålla sig kvar och suga landet torrt på dess tillgångar.”

https://www.rt.com/news/594636-syria-war-ukraine-warning/

https://thecradle.co/articles-id/3195

http://www.rachelmarsden.com/