Intressant artikel skriven av Yakov Rabkin, författare och professor emeritus i historia vid Université de Montréal, med igenkänningsfaktor på den mycket ensidiga mediarapporteringen med censur av såväl nyheter som åsikter som inte anses politiskt korrekta, vilket helt tagit över etablissemanget i väst. Tragiskt utveckling och den kvästa fria politiska debatten ser inte ut att göra comeback inom överskådlig framtid.
———————————–
”För femtio år sedan lämnade jag Sovjetunionen av en anledning: Min önskan om frihet. Jag äcklades av den ensidiga världsbild som främjades av förbudet mot utländska publikationer och störningen av västerländska radiostationer. Den lydiga media som gick på partilinjen, stötte bort mig och fick mig att skratta. Rädslan för myndigheterna (även om de var mycket mildare än under stalinistisk tid) begränsade den öppna diskussionen om politik till ”köksskåpet”, med en liten krets av betrodda vänner.
Jag lämnade efter mig min hemstad (då Leningrad, nu St Petersburg), mina vänner, min bror och mina föräldrars samt farföräldrars gravar. Att ansöka om att emigrera innebar att ta en risk eftersom du nästan alltid riskerade att förlora ditt jobb, många vänner samt till och med släktingar, utan någon garanti för att du ens skulle få ett utresevisum. Jag hade tur. Bara några månader senare återkallades mitt sovjetiska medborgarskap och jag kunde köpa en enkelbiljett med tåg till Wien. Min dröm om frihet hade gått i uppfyllelse.
Även om jag bara fick ta ut 140 dollar från Sovjetunionen, var det första jag köpte i Österrike en kopia av tidningen International Herald Tribune. I november 1973 anslöt jag mig till University of Montreal, som sedan dess har blivit mitt professionella hem. Förutom undervisning och forskning följde jag med intresse de politiska debatterna om Vietnamkriget, CIA:s roll i att störta Salvador Allende-regeringen i Chile och konsekvenserna av oktoberkriget i Mellanöstern. Debatten rasade om USA:s flirt med Kina och, naturligtvis, förbindelserna med mitt eget land Ryssland. Vissa berömde Brezhnev-Nixon-avspänningen, andra fruktade dess fallgropar.
Det som slog mig mest i tidningarna och på TV var åsiktsmångfalden. Brev till redaktören bjöd på ett brett spektrum av synpunkter, av vilka några inte bara kritiserade västerländsk politik utan också erbjöd alternativ. Det dröjde inte länge innan jag själv började uttrycka mina egna åsikter, först i brev till publikationer och sedan i artiklar. Jag var entusiastisk över möjligheten att engagera mig i fri politisk debatt och bidraga som medborgare och forskare. Samhället hade ju skapat förutsättningar för mig att dela resultaten av min forskning och iakttagelser brett.
Men saker och ting har förändrats. Idag, när det kommer till några viktiga internationella politiska ämnen, är diskussionsfriheten kraftigt begränsad. En sådan fråga är till exempel Israel. Det krävs mycket mod att kritisera landet utan rädsla för att bli anklagad för antisemitism.
I början av 1970-talet utarbetade Abba Eban, en sydafrikan till födseln, vars vältalighet som Israels FN-representant och senare utrikesminister blev legendarisk, med en långsiktig strategi. Hans mål var att tysta sitt lands kritiker genom att anklaga dem för antisemitism. Hans ansträngningar fortsätter att bära frukt: anklagelser om apartheid mot palestinier i Israel samt till och med bojkott av israeliska snabbköpsprodukter, har officiellt förbjudits i många västländer som manifestationer av antisemitism. Israels politik gentemot palestinierna är därmed borttagen från den öppna debattens område.
En ännu viktigare fråga som har försvunnit från den rationella diskussionen är politiken gentemot Ryssland. Denna fråga är desto viktigare eftersom Moskva har den största kärnvapenarsenalen i världen.
Långt före februari 2022 när president Vladimir Putin tillkännagav militärkampanjen i Ukraina, hade de flesta Nato-länder (liksom Kiev självt) begränsat tillgången till rysk media, något som inte hänt i väst ens under det kalla kriget. Precis som sovjeterna motiverade sin störning av västerländska radiosändningar med behovet av att skydda mot ”ideologiskt sabotage”, har Nato och dess medlemsländer skapat många institutioner under de senaste åren för att skydda medborgarna från så kallad ”rysk desinformation”.
En gång framstående västerländska vetenskapsmän som Jeffrey Sachs från Columbia University och John Mearsheimer från University of Chicago har nästan försvunnit från mainstream media: deras kritik av västerländsk politik gentemot Moskva avfärdas ofta som ”Kreml-propaganda” och deras åsikter måste nu sökas på alternativa webbplatser.
Dessutom möter de få försöken att ta en passionerad titt på västerländsk politik i Östeuropa oöverstigliga hinder. Nyligen försökte till exempel föreningen Montréal pour la paix (Montreal för fred) organisera en debatt mellan framstående experter på internationella relationer om kanadensisk utrikespolitik. De lovade att presentera ”fakta som du aldrig har läst eller hört från våra medier eller från Justin Trudeaus och Melanie Jolys kontor” (Kanadas premiärminister respektive utrikesminister). Institutionen som ursprungligen hade gått med på att hyra utrymme för evenemanget, gav dock efter för pressen från sina ”ukrainska grannar” och avbröt affären. En annan institution gick med på det, men ändrade sig snabbt ”för att inte förolämpa sina vanliga kunder.”
Evenemanget fick istället flyttas till en närliggande park, där flera dussin medelålders personer samlades för att lyssna på panelen. Ungefär lika många ungdomar kom och viftade med ukrainska flaggor och antiryska affischer. Polis anlände för att skilja de två grupperna åt för att förhindra våld. Demonstranterna försökte dränka högtalarna genom att då och då sjunga högt eller ropa ”Ära åt Ukraina!” Men det var något konstigt med deras beteende. När en av experterna, Yves Engler, författare till flera böcker om kanadensisk utrikespolitik, sade att ukrainare hade rätt att göra motstånd mot ryska trupper, började demonstranterna skandera ”Skam!” Evenemanget hölls på franska, men det visade sig att de flesta av de djärva demonstranterna inte förstod franska och dessutom hade svårt att prata engelska.
Yttrandefrihet är inte bara en demokratisk rättighet. Det är också ett sätt att definiera och väga alternativ. När konflikt blir en episk kamp mellan gott och ont, ersätts rationalitet med moraliskt omdöme och ädel indignation. Detta undergräver all diplomati och förvärrar i sin tur faran för kärnvapenkrig, vars oundvikliga konsekvens, som amerikanska militärstrateger erkände så tidigt som 1962, är Mutually Assured Destruction, eller ”MAD”. Enhällighet, una voce, ensidig debatt – kalla det vad du vill. Men det här handlar om mer än bara förnekandet av yttrandefriheten. Klimatet som det har skapat hotar mänsklighetens överlevnad.”
#freespeech
https://www.rt.com/news/577194-free-speech-in-the-west/
Jenny Piper 
Reblogga detta på ulsansblogg.
GillaGilla