Se där ja, det är vad jag och många med mig sagt hela tiden – regelbunden träning stärker immunförsvaret och gör att man klarar infektioner bättre. Men ändå har våra beslutsfattare med sin ogenomtänkta strategi uppmanat folk att sitta hemma, stängt badhus, begränsat möjligheterna att träna på gym, förhindrat inomhusträning för ungdomar samt förbjudit tävlingsverksamhet under elitnivå, vilket bland annat förhindrar barn att tävla i den sport de utövar. Man planerar dessutom för att stänga badstränder I sommar. Logik?! 🤔 Finns ingen i vanlig ordning.
#öppnaupp
Bildkälla: SVT Nyheter
Jenny Piper 
Jag gymmar regelbundet och mår utmärkt samt har, i alla fall hittills, klarat mig från Covid-19.
Snart semester och då ska det vandras Skåneled och drickas rödvin 😄.
GillaGillad av 1 person
Gött! 👌💪
GillaGillad av 1 person
Det är säkert bra att röra på sig. Dock har jag aldrig satt min fot på något gym och lär aldrig göra det heller.
Jogga har jag aldrig gjort och att ta en promenad är ju så himla tråkigt. Jag har aldrig gillat att tomgå utan mål.
Men de som gillar detta låter jag hållas, mig stör de i alla fall inte.Tidigare, ja det måste nog vara närmare 20 år sedan sist, så for jag alltid upp till den svenska lappmarken för att flugfiska under semestern. Där och då blev det både många och långa vandringar med tung packning på ryggen. Finns det förresten något härligare än att tälta och övernatta vid en brusande fors?
Omsluten av den mjuka och goa sovsäcken hör jag forsen brusa. Aldrig konstant, ömsom starkare, ömsom svagare – det stiger och faller. Plötsligt hörs en mänsklig röst i forsbruset. Någon talar, mumlar, nynnar melodiskt. Det låter som en hymn eller en jojk, kanske på ett främmande språk eller någon dialekt. Det fortgår ett slag men lika plötsligt som det börjat avtar hymnen, klingar bort, tystnar.
Endast forsens brus hörs återigen ett kort ögonblick för att sedan omvandlas till toner. Först svaga spröda klanger, sedan allt starkare – kraftfullare. Den ljuvligaste musik stiger fram ur forsbruset. Tonerna går i dur men melodin är mig okänd, men ack så vacker. Ögonlocken blir tyngre – faller igen. Kroppen känns tung och avslappnad. Jag somnar till de klingande durtonerna ur forsens brus.
Utvilad vaknar jag till solens spelande strålar på tältduken. Ingen jojk eller musik hörs som kvällen innan. Hör endast forsens stigande och fallande brus. Men i mina öron är det ändå som ljuv musik…
GillaGillad av 1 person
Jag kommer att tänka på tv-serien med Karl Pilkington när jag läser sitt inlägg.Det var faktiskt det roligaste jag har läst idag🤣Är det nån som vet att du är en poet Tompas?
GillaGilla
Det är mina egna ord om hur jag upplevde det där och då. Texten är ett utdrag ur en längre text jag skrev för många, många år sedan. Här har du lite till ur denna text för din förnöjsamhet:
Kaffeeldens flammor slickar ömt den gamla sotpannan. De växer, blir större, allt fler och intensivare. Lågorna sveper över botten och upp efter sidorna. Tätt, tätt omsluter, omfamnar de sotpannan i sin varma famn. Innehållet blir allt varmare – hettas upp – det sjuder, det kokar. Locket skramlar och kaffet kokar fräsande över…
Jag sitter försjunken i djupa tankar och filosoferar med kåsan fylld av kaffeost och det svarta, rykande heta kaffet. Sörplande dricker jag den välsmakande drycken och tuggar den varma, milda osten. Här och nu existerar inte samhällets stress och alla ”måsten”. Här blir jag till ett med forsen, naturen – med mig själv. Allt medan den glittrande levande forsen brusar tätt intill.
Annat var det i vintras. Då var hon innestängd och fjättrad av kalla hårda bojor av is. Hon hade varit så sedan vintern kom med nordanvinden och med den isande kylan. Men våren hade kommit som en befriare när det hade känts som mest hopplöst. Våren hade lossat bojorna av frusen is, släppt henne fri – levandegjort henne. Hon var som pånyttfödd. Stor och mäktig, vrålande och stark svepte hon allt med sig i sin stora bullrande famn. Nu, under sommaren, var hon godmodig och mild. Sprittande av glädje stänkte och skvätte hon fram. Gled mjukt över rundkulliga stenar, störtade sig utför små vattenfall, virvlade runt i små piruetter, skrattade och njöt av sin frihet – levde.
GillaGilla
Det var ju riktigt bra Tompas,det känns ju nästan som man själv är på plats vid den där forsen.Kaffeost är väl en finländsk mattradition ifall jag minns rätt? Har aldrig smakat det dock.Tror inte att det ens finns att köpa här i Skåne.
GillaGilla
Det kan hända att kaffeost är en finländsk mattradition men det är också en norrländsk mattradition.
Jag har släktingar boende 11 mil söder om Karesuando och där är kaffeost en gammal tradition som lever än idag.
GillaGilla
Rent genetiskt så är vi fortfarande en art som är anpassad för att vara ständigt i rörelse (under vaken tid, naturligtvis). Så även vårt matsmältningssystem. Sedan människan bosätte sig, har utveckligen gått fort, i synnerhet under 1900-talet, men våra kroppar har inte hängt med i samma takt. Det dröjer många, många fler generationer innan dess. Allt mer skräp i maten, gör det allt svårare att hinna ikapp. (Jag känner till flera brittiska familjer, som ger pommes frites med sås [chips ‘n’ gravy] till sina barn, som ännu inte börjat skolan … När jag träffar dem och ser detta, så har jag fullt sjå att inte ifrågasätta … Det är egentligen inte mitt ansvar och problem, men ändå …)
På 90-talet var det några studenter på ett av de svenska universiteten, som räknade på bentäthet och hur mycket man kan belasta skelettet (det enda man kan förbättra livet ut, fysiskt sett). Resultatet blev ungefär ett marathon (42km) om dagen i kuperad terräng … Senor och muskler har inga problem med detta. Sug på den och väg det med allt stillastittande många ägnar sig åt, både i arbetet och privat. Även konsekvenserna vid en sk. ‘lockdown’ …
Fundera sedan på varför många matvaror i butikerna har socker tillsatt, utan att det egentligen behövs. Är det för att det smakar illa utan? Nej, av en helt annan orsak, som en och annan vägrar att ta till sig, om man råkar förmedla det.
GillaGillad av 1 person
Jag glömmer aldrig när jag som barn fick bevittna hur en till åren kommen släkting utan några som helst hjälpmedel klättrade upp i en telefonstolpe.Han hade haft någon last på traktorns frontlastare och råkat dra ner en telefonledning.Det var inte att ringa Televerket utan han klättrade själv upp och fäste ihop trådarna.Jag minns att jag bara gapade och trodde inte mina ögon.Det var ju sånt man bara hade sett på film.Ja det du berättar om föräldrar som göder sina barn är ju på gränsen till barnmisshandel.Lika vidrigt som man ibland kan se föräldrar som med cigg i käften lutar sig in i barnvagn.
GillaGilla