I dagens Expressen skriver läraren Alexander Skytte ett läsvärt debattinlägg där han sätter fingret på skolans riktiga problem, som inte är de stökiga barnen utan våra politiker som genom att ständigt spara på skolan för att få råd att genomföra sin oansvariga migrations- och integrationspolitik som suger ut samhället, ser till att den onda cirkeln kan fortsätta. Naturligtvis blir det mer konflikter och stökiga barn ju större klasserna blir samt ju färre personal som finns att tillgå, där lärare får lägga en stor del av sin tid på att släcka bränder istället för att fokusera på undervisningen samt inte har möjlighet att ge alla elever lika stor uppmärksamhet.

Skytte tänker även steget längre och konstaterar att de individer som vi nu förstör kommer att kosta samhället miljarder när de blir vuxna, vilket jag definitivt håller med om eftersom vi redan nu har allvarliga problem med en stor grupp unga människor som förutom att vara på glid även lider av psykisk ohälsa där köerna är oerhört långa för att få vård.

Men i slutändan kvittar det vad vi tycker eftersom politikerna har sin agenda klar och där ingår inte att se till medborgarnas bästa i första hand. Det är märkligt att inte fler människor vaknar då man som förälder borde ha ett intresse av att ens barn ska må bra och få en god utbildning samt tillika barnomsorg och sjukvård, men av någon anledning är det varken stora protester eller uppror samtidigt som samma politiker röstas fram vart fjärde år.

#detnyasverige

#vadfanfårviförpengarna

---

”Det säger egentligen sig självt att när tillsynen minskar i korridorerna, när barnen blir fler i klassen och när stödpedagoger försvinner så ökar konfliktytorna.

När konflikterna ökar runtomkring mig och blir fler, särskilt när de samvarierar och korrelerar med varandra och gör orsak och verkan diffust, då blir jag som lärare apatisk.

Apatisk för att jag inte vet var jag ska börja. Det är så många som behöver min uppmärksamhet och när jag väl försöker nysta ut en tråd så uppenbarar sig fler knutar. Samtidigt har jag ett tungt ansvar för de andra barnen i klassen. De som inte är delaktiga i bråket. De som lyssnar, de som blir påverkade och även de som inte blir det. De måste få chansen att hinna med vår progression. De ska få nå så långt som bara är möjligt enligt läroplan och skollag. Det är deras förbannade rättighet.

Jag orkar inte lösa konflikterna. För varje gång jag försöker så uppstår ett merjobb för mig. Det tar lektionstid. Det tar planeringstid att ringa föräldrar, informera. Skriva incidentrapporter och agera ordningsvakt i största allmänhet. Till slut hinner jag inte ens förebygga problem, utan hamnar i ett läge där jag hela tiden hamnar på efterkälken, springandes runt för att släcka bränder.

Det är inte som att jag inte bryr mig om barnen. Det gör jag om något. Det är inte som att jag låter bli att ringa hem eller skriva dessa rapporter. Det gör jag. Även fast huvudet bultar och klockan sedan länge passerat fem. Och det är därför jag också blir nedstämd över att inte räcka till.

Nedstämd över att sakna resurserna för att hjälpa barnen.
Nedstämd över att vara en sådan himla dålig lärare som inte har tid för alla mina elever. Så vad gör jag då?
Jo. Jag går till nedärvda, dåliga metoder som beskyller barnet.
”Sluta bråka!”
”Kan ni inte bara hålla tyst?”
”Varför måste ni prata när jag har genomgång?”

Detta går emot allt jag tror på som lärare. Allt jag vet om vad barn behöver och hur deras behov bör tillgodoses. För att inte tala om att visa respekt för barnet som individ. Men det är det enda jag kan göra. För att orka. För att själv överleva.

Och det blir alltid barnet som får ta skiten i längden. Det är barnet som blir ansvarigt för konflikten. Barnet får äga den dåliga miljön. Barnet blir skyldigt till att förtjäna det vidriga bemötandet jag ger.
Samtidigt skriker rikspolitiker sig hesa om att de ska lösa ”stöket i skolan”. Hot och våld ska prioriteras. Det här stöket som vissa enskilda individer står för ska motverkas till varje pris. De här barnen stämplas som problembarn.

Vet ni vilka som egentligen är problembarnen? Jo, det är våra politiker som år efter år beslutar om att skära ned på skolan. Som med gott samvete säger att de prioriterar skolan för att sedan budgetera effektiviseringar. Och alla lösningar de har ser likadana ut:
Ordningsbetyg!
Fler rättigheter till lärare!
Stäng av stökiga elever!

Men vet ni vad? Barnet är inte problemet. Ni är. Sluta dra undan mattan för dem. Sluta ta pengar från deras utbildning. Jag är ledsen att behöva säga det, men det kostar att bedriva en god skola. Det kostar ännu mer ifall alla skolor ska bedriva god undervisning. Och för er som gillar besparingar så mycket kan jag säga så här; hela vuxna är billigare än trasiga. Vi pratar om miljardsiffror som samhället skulle spara – i längden.

Så om ni vill veta hur vi löser stöket i skolan och våra största samhällsfrågor; fråga oss lärare i stället. Ni kanske inte kommer gilla svaret på grund av er ideologiska övertygelse. Men ni bör lyssna – för våra barns skull.

Av Alexander Skytte
Leg. lärare”

https://www.expressen.se/debatt/politikerna-ar-skolans-verkliga-problembarn/