Invandrare tar med sig rasismen till Sverige och vi accepterar det

Efter gårdagens magplask på debattsidan, har Aftonbladet idag skärpt sig och levererar ett klockrent debattinlägg från retorikern Elaine Eksvärd. Lite otippat eftersom jag hade placerat henne i facket med alla andra verklighetsförnekare, men den ballongen stack hon verkligen hål på idag för det här är ord och inga visor! Dessutom är det ett djupt rotat problem som ingen i maktposition vågar ta i av rädsla för att ”kränka” någon. Word Elaine och tack för att Du vågar skriva om det!
——————————————–
”Året var 1992, jag var 11 år och satt tillsammans med mina klasskamrater på Bredängsskolan och hörde vår lärare Sten prata om skinnskallar och hur vi skulle akta oss för dem om vi skulle se dem.

Jag blickade ut genom fönstret och kände hjärtat dunka av rädsla. Tänk om man skulle se en sån där skinhead med vita skosnören, stålhettor och bomberjacka. Jag försökte gömma mina bruna lockar under min luvtröja och tittade avundsjukt på Helena i klassen med ”luciahåret”.

Jag växte upp i Bredäng, Sveriges största klassklyfta. Ett invandrartätt område, med många låginkomsttagare och personer med olika bakgrund. Då lärde vi oss att rasism var något som fanns ”där ute”. Det vår lärare missade att benämna, och sätta gränser för, var rasismen som pågick i våra klassrum.

Nu med några år på nacken så kan jag konstatera att jag mött en skinnskalle som pekade finger åt mig från pendeltåget. Två äldre damer har kallat mig n-ordet. Tre tillfällen av rasism från de som vi stereotypiskt låter axla Hitlerkostymen i Sverige – vita svenska personer.

Men vi pratar inte om rasismen som vissa invandrargrupper tar med sig till Sverige.
Ni förstår, kära vita svenskar, att okärt barn har många namn här i Sverige. Jag har hört n-ordet en handfull gånger på svenska, men jag kan inte räkna antal gånger jag har hört det på persiska, arabiska, kurdiska, afghanska, portugisiska. Och listan fortsätter.
Jag minns min klasskompis Mandy från Uganda, som blev sparkad och dragen i håret av en kurdisk kille på skolan. Han spottade henne i ansiktet och kallade henne n-ordet. Men de farliga var ju skinnskallarna enligt vår lärare.

Jag tycker inte våld är okej och jag försöker inte på något sätt legitimera det ASAP Rocky gjorde, men jag är övertygad om att de afghanska killarna som förföljde honom inte såg en kändis utan ett gäng svarta män att trakassera. Jag deltog en del i debatten om ASAP Rocky och när jag delade en bild av rapparen så kommenterade en afghansk kille bilden. ”Vad tror denna svarta avart? Tror han att han är bättre än svenskar??? Jävla grillkolsliknande cancersvulst”.

Det var ytterligare ett namn att lägga i högen av namn på oss okära svarta barn i Sverige. Grillkolsliknande cancersvulst.

Jag kollade hans Facebookprofil och han bor med en svensk familj, han tog studenten i Sverige, tackar Sverige för välkomnandet och ändå har han mage att ta med sig rasismen.

Jag förstår inte logiken i att vara invandrare och rasist, men jag är som många andra mörkhyade och svarta drabbad av det ologiska fenomenet rasistiska invandrare.
Och det drabbar inte bara svarta, utan judiska grupper är också ett stort offer för fenomenet. Jag har judiska vänner som inte vågar bära Davidsstjärnan längre. Men det vågar inte svenskar benämna, för då kan de ju kallas rasister. Den vita hudkostymen gör det svårt, det och det faktum att de själva inte erfarit det mer än när man smutskastar nationen med ord som ”svenne” eller ”var inte så svensk”. Formuleringar jag personligen tycker är oacceptabla i ett land dit man blivit välkomnad.
Kanske kan Nyamko Sabuni berätta om sina erfarenheter då hon har en annan hudfärg än våra sju andra partiledare.

Leif GW Persson kallade killarna som förföljde ASAP Rocky för ”klandervärda”. Såklart alla afghaner inte är rasister eller ”klandervärda”, precis som alla persiska, kurdiska, syrianska, turkiska, brasilianska och så vidare inte heller är det. Men alla skulle erkänna att rasism är ett problem i respektive land.

Brasilien – min mammas andra hemland – har enorma problem med rasism mot svarta. Vi måste prata om det.

Ta bara dialogen som jag hade med en av mina syrianska bästa vänner.
– Om jag varit man och svart, hade din familj accepterat mig som din make då?
– I såna fall skulle du få ha ett himla stort kors, sa hon efter lite betänketid.
Vi skrattade, samtidigt som det är fruktansvärt sorgligt.

Jag polisanmälde den afghanska killen som kommenterade på min Facebook för hets mot folkgrupp. Jag hoppas inte det är en vit polis som inte får ihop logiken och lägger ner förundersökningen – ”det är ju synd om flyktingar”. Jag skiter faktiskt i vad du har gått igenom, vilket krig eller vilken sorg det än må vara. Rasism är aldrig befogat.
Lyckas jag som blivit sexuellt utnyttjad av min pappa koncentrera mitt hat till bara honom, i stället för att smeta ut det på alla män, så borde nog fan folk kunna hoppa över att smeta ut hat för att folk är av en viss hudfärg eller religion.

Vi måste inte bara ta tag i vår egen rasism i Sverige utan i den invandrade rasismen också. En start är att faktiskt säga att den existerar. Den existerar.
Elaine Eksvärd, retoriker”

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0nbMAM/invandrare-tar-med-sig-rasismen-till-sverige