Vi lever i skilda världar – var och en i sin egen filterbubbla

Gårdagens kioskvältare på sociala medier var att en 19-årig tjej inte fick åka med lokalbussen eftersom busschauffören ansåg att hon visade för mycket hud i sina shorts och sitt linne i det 30-gradiga Malmö, vilket genererade lite av ett drev mot Skånetrafiken med all rätta. Många tog tillfället i akt att ifrågasätta om vi redan börjat leva efter sharialagar i Sverige och att Skånetrafiken inte reagerade mer kraftfullt eldade på ilskan. Chauffören är numera avstängd från sin tjänst i väntan på att händelsen ska utredas och Skånetrafiken har bett Amanda om ursäkt samt deklarerat att det inte finns någon policy mot att vara för lättklädd.

I andra länder med en normalstor åsiktskorridor där man inte är toppstyrda av den politiska korrektheten, hade denna nyhet fått stort genomslag och frågan om det utbredda kvinnoförtrycket i de parallella samhällena även börjat få fäste i det svenska samhället hade debatterats vitt och brett i såväl TV som tidningar samtidigt som man pressat ansvariga ministrar, dessutom hade händelsen troligen snappats upp av internationell media. I Sverige förblir det dock en liten notis i lokaltidningen och även om de stora tidningarna har en blänkare så är det vad det förblir, en obetydlig nyhet som på inga villkor får förstoras upp och man får absolut inte dra för stora växlar av händelsen eller påvisa att regeringens luftslott inte längre är intakt. Det skulle nämligen – gud förbjude – kunna missuppfattas som rasism och islamofobi från det vänsterstyrda etablissemanget, vilket är en risk som ingen vill ta i dagens Sverige.

Faktum är att den stora massan som inte lever sina liv genom sociala medier är ovetande om mycket som sker eftersom de matas av en ensidig bild av svensk mainstream media. Likt en skock får vallas svenska folket till rätt fålla och just nu ligger allt fokus på klimatet för att folks medvetande inte ska notera samhällets förfall som pågår framför våra ögon.

Jag brukar ofta skriva att majoriteten av svenskarna lever i filterbubblor där de avskärmar sig från den obehagliga verkligheten, men till viss del gör även vi samma sak. Vi lever i vår egen lilla värld och delar nyheter samt skriver om händelser som gemene man inte hört talas om. Ta exemplet på den onämnbare britten TR – hur många på gatan vet ens vem han är? Ledarsidorna har nyligen i olika artiklar gjort en fantastisk sammanfattning av Muslimska Brödraskapets ställning i Sverige samt kopplingar till den svenska regeringen – frågar man medelsvensson så har de inte en susning om vem källan är, vad organisationen står för eller faran med att låta islamismen få fäste i landet.

Ett annat exempel är den negativa våldsspiralen och oavsett vilken media man läser så torde ingen i vårt avlånga land ha kunnat värja sig mot den utbredda kriminaliteten, som främst genom kriminella gäng får rubriker varje dag samt drabbar såväl civila som deras egendom. Men den stora massan anser dock att de grova våldsbrotten minskar och att regeringen tar sitt ansvar genom olika åtgärder eftersom man fått det till sig genom att svälja alla beställda rapporter samt floskler som rapas upp av diverse ministrar.

En annan negativ aspekt med dessa två världar är att polariseringen i samhället ökar ännu mer. I vardagsbubblan matas allmänheten med uppmaningar om att alla som tänker utanför boxen är högerextrema och i vår egen filterbubbla är risken överhängande att vi medverkar till att öka främlingsfientligheten eftersom många användare har svårt att kanalisera sin ilska åt rätt håll, där det i grund och botten är våra styrande som ska ställas mot väggen för den oansvariga politik som förts och fortsätter föras.

Skribenter och opinionsbildare på sociala medier som har tiotusentals följare är i verkligheten helt okända för genomsnittssvensken, förutom en liten bråkdel som är politiker och syns även i vanlig media. Det är därför inte särskilt konstigt att den stora folkresningen som alla väntar på uteblir, för även om vi tycker att det pågår en folkrevolution på sociala medier så är det i realiteten en knappt hörbar röst som inte når ut för att påverka våra styrande.

Hur hett vi än önskar det så kommer regeringen inte att avgå, Stefan Löfvén kommer inte att abdikera, extremismen kommer inte att upplösas i tomma intet, kvinnoförtrycket är så pass utbrett att det inte går att blåsa bort, åsiktspolisen kommer inte att försvinna och den förhatliga migrations- och integrationspolitiken med sitt vulgära bidragssystem kommer att bestå med folkviljans stöd som fortfarande är intakt.

Jag sitter dock inte inne med någon lösning, jag bara konstaterar att ibland behöver alla en reality check och för att uppnå den förändring som landet så väl behöver så räcker det inte med att protestera med tangentbordet eller pennan som vapen. Den dagen vi organiserar oss och kliver upp ur ankdammen kan det dock bli ett helt annat scenario!